I dag var då svärmors flyttdag. Kristinagården i Södra haga fick en ny boare. Ettan var rymligare än man föreställt sig, med rejäl balkong. Maken träffade genast tre forna elever som jobbar i huset, i köket arbetar systersonen/gudbarnet J och granne är min kollega P:s pappa.

Ett riktigt rejält finlandssvenskt upplägg alltså.

Jag tror det blir bra. Först var det förstås lite rotande i kassar och sökande efter försvunna mappar med viktiga papper. Sen fick vi övertyga henne om att vi måste ta oss mera tid med tömningen av hennes gamla hem än planerat – också av den orsaken att hon sannolikt kommer att inse att hon ännu behöver, eller trängtar efter vissa saker som blev kvar.

Att krympa ner sitt liv, sin vardag och sitt förflutna i några packlådor – det är en utmaning. Som man kanske inte är sådär superrustad för vid snart 87 års ålder.

I något skede blir ens lösöre en angelägenhet för släktingar och lägenhetstömmare, så är det.

Hemmet var trivsamt – det slog mig att ett seniorboende av detta slag har vissa likheter med dagisarna. Den första och den sista miljön – här ska man känna trygghet och hemkänsla. Det ska vara ordning som hjälper en genom dagens rutiner. På väggarna i hemmet hängde skyltar med vänliga hälsningar, glada listor över vad hemmets ”motto och valspråk” är, lappar med info om veckans program och dagens matsedel.

Som på dagis – här håller någon i trådarna, här lämnas inget åt slumpen, här kan man lita på att allt löper och fungerar. Att någon har ansvaret när den egna kraften inte är nog.

Så är svärmor installerad och verkar nöjd. Men först nu börjar jobbet för de yngre generationerna. Inte förrän lägenheten är tömd på allt, städad och uthyrd kan vi andas ut.

I morgon börjar vi med tömning av de två (!) stora frysarna. Sen bara måste jag lösa mysteriet med den försvunna mappen med alla kontoutdragen och sen … och sen ….

20140208-175401.jpg