Det är en av dessa dagar. Jag bloggar mitt i tvättstugepasset, ska snart fyra våningar ner och byta maskin, tre varv till av detta spring återstår.

Morgonen började med att nattgästen barnbarnet T fått vattkoppor. Det var väntat ty syster S hade sjukan nån vecka sen. Men nu rök sportlovsroligheten: flyga ensam (med flygvärdinna) till famo i Vasa. Första sportlovet blir en enda vattkoppssjuka. Orättvist.

Vi förde hem flickorna och sen var det dags för svärmors-åligganden. Ett tungt och otympligt bord skulle forslas till seniorhemmet. När flyttlasset gick förra lördan skulle bordet absolut inte med. Men nu när det blev till avskruvande av ben och ingen flyttbil att ta till var bordet nödvändigt ändå.

Så skulle det bäras tre överfulla lådor med foton och papper till vår källare igen. Och svärmor forslas till teleoperatören för att göra nya avtal för digiboxar och telefon. Det är komplicerat för hon har ringt sina egna samtal först – och lyckats inhibera det ena och det andra – som nu måste återställas.

Men hela härvan är makens fel. Inte heller har hans samtal till uthyrningsfirman fallit svärmor i läppen. Fel sorts hyresgäster, fel avtal, fel allt.

Det är också makens fel. Hans fel är det också att lösöret var så lite värt, att tömningen kostar, att det måste anlitas städfirma. Nån annan hade nog skött affärerna bättre, kunde han nu inte ha förhandlat lite – för sin gamla mor.

Jag tycker maken dansar så fort han kan. Ingen son kan vara uppmärksammare och tjänstvilligare. Jag har aldrig hört ordet tack sägas. Men nog en och annan förtäckt hotelse om avyttrande och bortskänkande av släktens gemensamma egendom. Förbi enda sonen.

Och jag lovar dyrt och heligt. Att aldrig utöva föräldraskap på det viset. Lite tuff blogg blev detta. Men livet är inte bara sol och glädje. Bakom fasaderna. Och nu börjar det hurtiga humöret tryta.

Vi får kanske ordna vin- och ostkväll för att pigga upp oss. Det tycks dom ha på seniorboendet.

20140215-162004.jpg