Trodde jag väl inte jag skulle skriva. Men så är det. Dan börja bra med oerhört fin utställning på National gallery. Avslöjades i utställningen Strange Beauty att galleriet ända till sen tid kämpat med aversionen för tysk renässans- och medeltidskonst. Den framsynte prins Albert var även i detta banbrytare för en ändring – han var ingen dum karl, har jag alltid tyckt.

Sen följde publunch av godare sorten, invid en värmande brasa.

Och nu vände det soliga vädret till dugg och grådask. Och gummans humör därefter. Plötsligt var gatorna för proppade av folk, varuhusen beklämmande, parkerna icke strövbara.

Det Samuel Johnsonska talesättet om att den som är trött på London också är trött på livet föll osökt i hågen.

Fast det är nog bara regnet, årstiden, ålderdomen och dom trötta fötterna som har drabbat resenären.

20140219-163059.jpg

Annonser