Så är man tillbaka i vardagen. Och det är mycket med den. Maken fick ren i ottan sätta i gång med lägenhetstömningar och kontakt med hyresgäster och allehanda planer svärmor tänkt ut i hans frånvaro.

Själv nåddes jag av budet att en ny arkivchef valts på mitt jobb. Samt att min arbetsmiljö ska byggas om -tydligen rejält. Vad det kan betyda orkar jag inte tänka på. Trodde de två arkivflyttningar jag varit med om under min karriär var nog. Att tömma arbetsrummet en gång till känns övermäktigt. 20 hyllmeter böcker och forskningsmaterial ….

Här hemma har T firat sportlov med vattkoppor – famo fick komma till undsättning. Allt roligt program i Vasa inhiberades. Men nu har kopporna börjat torka. Vi har en påse London-presenter åt konvalescenten och hennes syster. Att få krama dem i morgon gör hela skillnaden i livet!

Annars kunde vi nog ha blivit kvar i London ett tag. Gårdagen var nämligen delvis fantastiskt solig och varm, en riktig vårdag. Efter besök i några av stans äldsta medeltidskyrkor och Museum of London (märklig utställning om en gammal gömd skatt med Tudor-tida smycken) slog vi oss ner för lunch i Covent Garden.

Restaurang Crusting Pipe har servering på innergården där unga musiker nonstop underhåller med lättare klassisk repertoar. Framförandena är rasande skickliga och präglade av ysterhet och gott humör. Publiken involveras och engageras. I går fick paj-smaskande maken plötsligt en kyss på kinden av sopransolisten, t.ex.

Det kunde nog ha varit skönt att sitta kvar här. I Finland tycks det ha snöat. Både konkret och metaforiskt.

20140221-111438.jpg