Häromkvällen lyssnade jag på dotterns podcast via Arenan, ”Eva och Pöll” heter den. Där lade dotten på sin Bucketlist (saker man hoppas få gjort i detta livet) in ”att lära sig spela ett instrument”.

Det skalv till i mig. Ty jag är orsaken till denna brist i dotterns edukation. Själv ålades jag i folkskolan spela blockflöjt och i tonåren fick jag uppgiften att uppfylla mors dröm om att spela piano. Som konfirmationsgåva fick jag ett trampharmonium, småningom köptes på avbetalning ett piano. Jag gick på lektioner i ett flertal år. Drog igenom Aron-Rautios häften, omsider t.o.m. stycken av Chopin och Schumann, ett och annat av Bach.

Mitt hjärta var aldrig i det. Men definitivt var det lärorikt. Jag är i denna dag notkunnig och musikälskande, spela kan jag inte mer, men kunde säkert uppliva färdigheten om jag ville. I amatörisk enkelhet.

Men nu funderar jag. Borde vi tvinga våra barn till musikutövande? Jag trodde mig bespara dottern plågan av timslånga skalor och etyder. Men hör dessa egentligen till allmänbildningen man borde få sig erbjuden?

Det är svårt att vara efterklok – speciellt i barnuppfostran. Man vill så väl – men det kanske inte alltid blir rätt ändå. Allt speglas ju genom en själv och ens tycken.

Nåja. Musik är en stor grej i vår familj fast ingen av oss just nu spelar aktivt. Men vill T och S gå på lektioner, ha en violin eller ett piano – räkna med bistånd från denna mommo! Också musikälskande från salongen understödes!

20140223-171443.jpg