Bloggaren är en trägen läsare av Kyrkpressen. Den prenumererar jag på numera, ty jag befinner mig inte längre (som en av tidningens spalter heter) på Insidan. Min utsida är inomkyrklig, men tillhörig landets språkliga majoritet, Kannelmäen seurakunta är namnet.

I går kväll, askonsdagsafton firade man i den nya hemförsamlingen välsignelseandakt i gammal stil, församlingsborna fick korstecknet ritat med aska i pannan. Seden är väldigt fin tycker jag, och i praktiken okänd för mig tidigare.

Också annat är bra i det nya, och det var ju av nödtvång jag (för dryga året sedan) såg mig tvungen att avstå från den svenska församling jag varit medlem i sedan barnsben. Något val fanns inte om jag hoppades på att behålla min gudstro och min trovärdighet som medmänniska.

Det är alltså inte att skåda tillbaka. Jag hoppas fortfarande på att få komma in i en församlingsgemenskap lik den min gamla församling -en gång i tiden – var. Den församlingen finns inte mer, nämligen, det hör jag av vänner som ännu är ”innanför”.

Mitt utanförskap har emellertid fått en konsekvens: jag ser att det kyrkliga inte fungerar. Jag märker ju själv att ingen varken i den nya församlingen –
eller i den gamla för den delen – bryr sig om detta borttappade får. Ingen god herde gör sig mödan att fånga in det. Ett får som i princip gärna skulle tassa in i fållan, alltså.

Jag märker också hur fort man blir likgiltig för kyrkogång när man inte är engagerad i praktiska lekmannasysslor, kyrkokörsång eller förtroendeuppgifter. Ganska lätt har det andliga en tendens att skjutas i bakgrunden, kvar blir bara den negativa rapporteringen i medierna om kyrkliga oegentligheter, om biskopar som aldrig ryter till, om en andlig värld som verkar både osannolik och otrovärdig.

Kvar blir ett främlingsskap, en svalhet – som ju karakteriserar en stor del av mänskligheten. Det är sannerligen inte längre kyrkan som håller mig kvar i tron, utan helighetens kärna som turligt nog sitter fast rotad i mig.

Jag tror alltså fortfarande (och har inordnat mig i en församling) – trots att jag inte längre tror på kyrkan. Så var det sagt. Men har denna kyrka en chans att få massorna att tro? Som ju dess uppgift är. Det ser ju knapert ut, det gör det. Nu när jag är utanför ser jag verkligen hur knapert det är. Egentligen vore det hälsosamt för varje herde att stå utanför ett tag. Ty kyrkan ser sig fortfarande i en spegel, förvridet, inte ansikte mot ansikte.

Hårda ord i fastetider.

20140306-231020.jpg

Annonser