I går damp ett kuvert med anonym uppsyn ner i postlådan. Nej, det var inte en oväntad räkning eller en reklambroschyr med uppmaningen att byta ut vår gamla bil mot en nyare modell.

Det var ett 60-årskort, jämt fyra månader för tidigt. Fackföreningen hade noterat mitt jubelår och ville erbjuda mig tjänsten att lägga in en jubilarannons i medlemsbladet.

Nej, i tidningen behöver jag inte ståta med mina jämna år. Som verkligen blev högst påtagliga när siffrorna lyste mot en på det (riktigt nätta) kortet. Det är inte 50 plus mer nu, det är 60 plus i rappet.

En god väninna fyller 80 om några veckor, några andra ligger betydligt under 50. Det där med ålder – i siffror – har ju ingen betydelse. Ändå hajar man till lite inför att tidsfästas konkret, så där abrupt.

Kortet ska få stå framme, i väntan på fler. Under tiden får det påminna mig om att det i år borde vara är klang- och jubeltid varje minut.

Tack för det Akava!

20140325-202007.jpg

Annonser