Ska du ha den här kvar?

Det är vårens fråga, flyttarens och packarens och uppröjarens ständiga replik. I dag startade jag tömningen av arbetsrummet med att gallra en av de ca 40 mapparna i mitt rum. En mapp per dag, det är kvoten. Mer orkar jag inte tänka på.

I dag var det också tvättstugedag här hemma. När maskinerna rullade passade jag på att tömma källare lite igen. Berg av Kalle Ankor och gamla familjebiblar är jobbiga. Var på sitt vis. Den norska bibeln väger närmare 30 kg. (Öh, nästan). Biblar kan man ju inte slänga, de måste doneras till nån annan. Det är något vidskepligt över det hela. Vördnaden för det konkreta bokföremålet tenderar vara större än respekten för heligheten själv.

Kalle Anka har vi prenumererat på i tiotals år. Maken och jag på var sitt håll i barndomen, sen dottern, och olika släktingar som glatt oss med donationer därtill. Jag tror vi har ett ton seriemagasin. Eller hade för nu finns bara två årgångar kvar. Dammet yrde om resten.

En bra dag också såtillvida att en ung mamma nappade på mitt erbjudande på Kannelmäki kierrättää om att att hämta barnbilstolen. Fröken S är ju förskoletös i höst redan, bevars.

Vad annat har knogats med? Ett säkert vårtecken är att jag översatte universitetets urvalsprov i folkloristik till svenska. Proven är så avancerade så det nog inte bleve folklorist av mig i dessa dagar. Mer säger jag inte.

Och så var det personalmöte på litteratursällskapet. Än vet vi inte vart vi ska evakueras eller när det verkligen blir dags att börja langa grejor i lådor. Antagligen precis i samma veva som när det egna hemmet ska flyttas iväg.

Nå, jag börjar få fart på. Kanske kan jag starta en sån där flyttkonsultfirma när jag blir pensionär. Dom tycks vara i ropet just nu, och efter den här våren är jag en fena på flytteknik.

Jo, klockan nedan vill dottern ha. Den tickade på gammelmormors vägg. Men den norska bibeln? Aj signor, signor!!!

Annonser

Den som na far, han blir na var.

Finlandssvensk variant av ordspråket ”wenn jemand eine Reise macht, dann hat er was zu erzählen”. Så sant, lilla turen till Åbo väckte många tankar. Mest musikalen Jesus Christ Superstar.

-det märkliga i att den kom redan 1970, att folk inte totalkreverade (lite ju nog) och att fina Britt G. Hallqvist var insiktsfull nog att göra första översättningen. Ola Salos nya är ju i tiden förstås.

-det beklämmande i konstaterandet att vi lyckats tramsa till det elektrifierande liv och död-temat som ju bär kristendomen. Intrigen påminde handfast om vilken enorm religion det var/är. Istället koketterar vi omkring i röda kardinalkjolar och sitter och bultar varandra i huvudet i inskränkta församlingsråd. När vi borde försöka avspegla denna gudarnas Gud. Vi är ynkliga.

Det var jobbigt att välja var man satte in applåderna, tyckte jag. Lite som att applådera efter trosbekännelsen, liksom. Inte passade paustrakteringens pyntade bakelser och bubbelglaset in heller.

En upplevelse var det, inte alla i publiken såg helfrälsta (sic) ut. Lloyd Webber i ett av dom första verken, oretuscherad rå musik.

I dag besökte vi som planerat Runsala botaniska trädgård. Barnens universitet var igång, man lärde sig om exotiska växter, botanisten som vägledde var livfull och påhittig. Koncentrationen var total. Barn är bäst!

När vi körde in på hemgården var det gårdstalko på gång. Det har inte varit sed i huset på länge, men en ny ordförande i styrelsen har aktiverat arbetsgillets gemenskap. Vad jag kunde se gick det hela till som det brukar: några krattar valhänt och andra står bredvid och instruerar maffigt och mästrande. Korv och öl var uppdukat, och trakteringen var uppenbart jippots centrala attraktion för många deltagare. Men när man får syn på en granne som maskat sig från talkoknoget, då blir man en enad tropp. Ställer sig att glo anklagande på förrädarna.

Nå, de här förrädarna äger inte en kvadrat i bolaget mer. Och kommer inte att sitta på gården under eken många kvällar till.
Det lät ledsamt. Eken kommer jag att sakna så innerligen!

Som utomlands

En hastig blogg innan läggdags på Scandic i Åbo. Jag är på något sätt nyförtjust i gamla huvudstan.

Mer småbutiker än i Hfors, fin universitetsstämning, trevliga krogar. Hurra för Koulu – beröm väntar på Tripadvisor! Vilken mat!!!! Parisklass.

Och ÅST vilken fin teater – språköverskridande!

Glad över minibreaken alltså. Innan flyttandet sätter igång.

Bilderna är från Koulu – vilket härligt nytt liv för ett flicklyceum att bli bryggerirestaurang!

Sälja bostad. En övergångsrit.

Mycket har jag firat, av både livets och årets högtider. Men en rit har jag hittills inte upplevt, jag visste inte ens hur rituell handlingen är, nämligen köp och försäljning av bostad.

Återkommen till jobbet efter försäljningstillfället (maken sålde alltså nu vårt hus och hem) skulle jag återge det jag upplevt för kollegan. En traditionsvetare strukturerar allt på sitt eget vis, och här var de rituella dragen solklara.

Försäljningen ägde rum i ett avskilt rum på köparens bank, det bjöds på kaffe och ritexperterna, fastighetsmäklarna började sitt arbete. Under yttrande av väl inövade repliker och uppläsningar ur dokumenten cirkulerade och underskrevs en räcka papper. Ett visst allvar kännetecknade situationen, här bytte både egendom, ägare och försäljare status under organiserade och juridiskt korrekta former.

Till sist bars den sålda lägenhetens aktiebrev till bankfackets förvar av en särskild tjänsteman. Överföringen till den nya ägaren hade (ännu i denna digitala tid) för hand antecknats på det gulnade dokumentet.

När den solenna delen var avklarad lättade stämningen och några skämtsamma repliker utväxlades. Nu följde gåvoöverlämnande. Både köpare och säljare förärades chokladplattor insvepta i mäklarfirmans reklamomslag och gratisbiljetter till stadens nöjesfält. (Dottern minns ännu julskinkan de erhöll – den gången förrättades ritualen under adventsperioden).

Efter fasta handslag och ömsesidiga lyckönskningar skiljdes kontrahenterna åt. Säljaren (med fru) för att i ytterligare några veckor bo kvar i den lägenhet som nu är i köparens ägo.

Följer en kaotisk tid av packning, städning, flyttning och inflyttning. Sedan har det liminala skedet i ritualen klarats av och inkorporationen i den nya statusen kan inledas.

Men först ska den parallella omvända ritualen att köpa ny lägenhet klaras av. I en annan banklokal, med annan rituell expert – kanske med andra gåvor.

Den som först i sextioårsåldern får chansen att delta i denna vardagsritual kanske mer än andra inregistrerar varje subtil detalj i spelet.

Eller är det bara folkloristen i mig som tenderar fältarbeta varje sekund av sitt liv?

Böcker, rosor, opera och onsdag

I dag var det dags att höra den nya uppsättningen av La Boheme på Nationaloperan. Pålitlige Jan Granberg hade i sin recension prisat speciellt Rodolfo, Zach Borichevsky. Han var fenomenal. Alla andra också. Jag grät så det skvalade, speciellt på slutet. Puccini drabbar mig alltid. Mimi, Floria Tosca och Butterfly. Skönt att ge sig hän, fast intrigen är bekant sen länge.

Min dotter E, i dag radioredaktör och Eurovisionsvetare, började sin musikaliska bana lyssnandes till Jussi Björlings Puccini-tolkningar. Inget annat fick den lilla gråtgrisen att ta det lugnt än dubbel-LP:n där Jussi framförde många av operavärldens bästa bitar. Vi spelade den skivan något oerhört det första späda året. Och ingendera av oss tröttnade på ”låtarna”. Puccini har en speciell familjeanknytning på det viset.

I dag var det ju Bokens och rosens dag. Böcker kan jag inte gotta mig åt just nu, när innehållet i hyllorna ska minimeras. Ingen ros fick jag heller. Men dagen är väldigt trevlig, tycker jag, värd att fira.

Bubbel blev det däremot, både före operan och i pausen. Tyvärr har drycken en sövande inverkan i salongsmörkret, speciellt en dag mitt i veckan. Åtminstone om kompositören heter Verdi, eller om vi hasar oss genom något långt av Wagner. Boheme, rätt kort och intensiv, förorsakar däremot inga problem, men för säkerhets skull hade jag laddat i mig en dubbelespresso till desserten. (Chokladmousse och nougatglass – det var onsdagsmums det!)

Nu ska vi ännu titta på andra avsnittet av TV-serien Lilyhammer (säsong 2). Jag både gillar och ogillar serien, kan inte bestämma mig.

Och i morgon ska det säljas lokal. Huhuh!

Vilken fin påsk!

Påskannandag. Sex lediga dagar är över – mycket har man hunnit med – mycket blev ogjort. Ett och annat är redan rapporterat i bloggen.

Därtill har vi latat och vilat oss. Jag har inte besökt kyrkan så mycket som jag önskat, men det blir kanske mer kommande år, i en ny församling. Hallå, Esbo svenska församling, här kommer mommo Ekrem! Med önskan om att ni grundar en ny kör för medelmåttiga röstresurser – jag tror det finns folk som varken är ”kråksångare” (jättefint att alla ska få sjunga) eller elitsångare av EsVoces-klass.

Familjen har gjort mycket denna påsk. Besökt lammungarna på Tomtbacka och påskeldarna på Fölisön. Otroligt hur många duktiga barn det finns som vill uppträda med solosång vid brasorna, som ju seden är vid denna tillställning. Även vår T uppträdde, bland de första – och säkert som den enda som sjöng på svenska.

Vad mer har vi gjort? Ätit och ätit lite till! Svärsonens lammstek, dotterns pasha, vår egen påskmiddag i dag. Sparris med parmaskinka och parmesansås som förrätt.

Sol och värme många dagar. Vi besökte i dag också svärmors nya hem, Kristinagården. Mat fem gånger i dygnet där, man hinner knappt annat än att passa mattiderna. Vi levererade tre lådor av morbror Nisses maskinskrivna dagboksmappar. Som svärmor sitter och lusläser, ständigt. Också kärleksbreven mellan honom och makan.

Arkivarien hajar till. Var går gränsen till det privata? Men det du lämnat efter dig i dokumentväg är fritt byte. Om det inte doneras till ett arkiv och regleras av donationsbrevets formuleringar.

I morgon börjar vardagen. Mycket på gång. Sälja och köpa lägenheter, planera flyttning av skola och arkiv, gå på operan (La Boheme) och åka till Åbo för Jesus Christ Superstar. Ha sångövning och många jobbmöten.

Livet är mångahanda.

Påskaktivitet

Påsklördagsmorgon. En ”öppen” dag, mitt i helgerna. Fast – stängt och stängt – det stämmer ganska illa på helgdagsfirandet i dag. Det är full fart non stop.

Som i går på långfredagen. Maken säljer ju också en etta här i huset han har i sitt namn. (Bara genom avyttrande av också den har vi råd med nya lägenheten). Nåja, försäljningen skulle ske i dagarna och jag noterade nöjd att första visningen skulle vara på tisdag, alltså efter helgen.

Kattsvansen! I går ringer mäklaren mitt på dagen. Hon har två köpare på lut. Maken skulle ta ställning till anbuden, så hon kom uppspringande till oss, i fjärde våningen. Hennes hår stod formligen på ända, kinderna blossade. Också köparna tycktes ha eld i baken. Den som firar påsk i stillhet blir minsann utan kap på fastighetsmarknaden.

Uff. Jag gläder mig åt affären, åter välsignat till fullt pris. Men. Jag hade hellre sett att affärer inte görs på en av kyrkoårets viktigaste dagar. Det blir lite av månglarna i templet över det hela …

Vart går denna värld? Kontrasten mellan stillhet och aktivitet är utplånad. Hjulen rullar oupphörligen. Ingen tid att dra andan.

De pyjamasklädda barnbarnen bevittnade storögt mäklarens hektiska besök. Sen klädde vi på oss och stack iväg till Tomtbacka gård där lammungarna (och kalvarna) är en stor attraktion i påskhelgen. Massor av folk också där, men lammen stämmer ju en både till glädje och teologisk reflektion. Så det är ett fint evenemang.

T och S kunde förresten båda informera mommo om att de hört mycket om Jesus i veckan. Om rövarna på de andra korsen och den stora stenen som flickorna vid graven inte kunde rulla undan och det ena och det andra. Visste du det här, mommo? var frågan.

Säkert tycker många att dom kunde hålla tyst med sådan info i vanliga dagis och skolor, det diskuteras ju ständigt.

Men denna mommo är hjärtans glad över att nån i påskaktivitetsvillervallan erinrar om att det hela handlar om Jesus. Så vi diskuterade lite till. Och tittade på ikonerna på väggen, ovanför soffan.

Festdagar

Det firas påsk. FB är full av meddelanden som antyder att folk reser nånstans, till landet, till storstäder, till sina barndomsorter. Dom som inte reser bort står i snabbköpens kassaköer.

Det gjorde vi i morse. Kvark, vispgrädde, oxfilé, fikon, körsbär, blomkål, parmesanost. Det ska bli familjemiddag i morgon. Små karelska piroger, brödost, popcorn, skinkfilé, korv, pommes frites. Det ska bli kvällsvard för barnbarnen i afton.

Köpkärrorna bångnar denna näststörsta – eller slår påsken ren av julen – mathelg.

Vi ska inte resa, som tur, för just nu är det turbulent. Hemmet är liksom varken här eller där just nu. Det är ett evigt mailande med mäklare och bankrådgivare, göra fastighetsaffärer är komplicerat.

Lite pyntat har jag, hängt ägg i takkronan. Några påskkort har anlänt. Ett av dem gjorde mig ledsen. En väninna – långvarigt sjuk och deprimerad – skrev med darrig handstil att hon nog inte orkar skriva mer. Krafterna är slut.

På söndag är det också ett år sen väninnan Christina dog. Sista gången vi satt tillsammans i kyrkan var på långfredagen i fjol.

Men – i eftermiddag ska jag gå på åttioårskalas. Jag kan inte fatta att väninnan Rosalie fyller tjugo år mer än jag. Full i sjutton som hon är. Hon har önskat att gratulanterna understöder barnhemmet Corazon Grande i Bolivia. Det har vi gjort. Men en liten flaska Jamesons whisky ska hon också få. Vår gemensamma favortitdryck – lenar körsångarstrupar.

I morgon ska vi också gå till Tomtbacka gård och se på dom nyfödda smålammen. Det nya livet spirar, det har lovats sol och värme under påskdagarna.

En välsignad påsk, kära läsare, hur och var ni än firar!

Livet i garaget

Påsklovet har börjat. Jag började ledigheten med att röja garaget. Källare och garage är ett otyg. Och samtidigt en lagringsplats för hela livet. Svärmors källare var det inga problem med, det var ju andras grejor. Det krävde en större kallsinnighet att ta sig an de egna prylhögarna.

Där stod de: min lilla resväska i Finnair-lämplig kabinstorlek, från tiden innan rullväskorna. Jag kallade den min turväska, hade alltid roligt på resor där den var med. Stavgångs-stavarna, det blev en kort fluga i vårt hushåll. Lilla grillen – så roligt det var att laga mat ute på gården förra sommaren då vi var inplastade för balkongreparation. Tre julgransfötter från olika tider. Tiotals blomkrukor, några balkongbord och parasoll. Barnbarnens små sparkbräden, en pulka (länge sen det fanns snö för den), några stora dunkar källvatten, inköpta en gång då vi drabbades av ett längre avbrott i vattendistributionen.

Bland annat. Jag sorterade hurtigt. Mina försök att avyttra vissa prylar på hemortens återanvändningsforum har inte utfallit väl denna gång, tyvärr. Som tur ska det bli gårdstalko om en vecka, med tillhörande sopflak, dit går en del.

Det mesta var lättklassificerat. Något garage väntar inte på det nya stället. Balkongen är inglasad, vilket kräver ny inredning.

Några objekt fick mig att stanna upp. De tre halmbockarna i sin låda. Den minsta är tillverkad på dagis av en mycket ung dotter, den bär namnet Hopetossa – har aldrig kunnat stå riktigt stadigt. Hopetossa får följa med i flytten. Liksom den gåtfulla asken med tiotals nycklar – utan kända lås- som vi hittade i svärmors källare. Samlingen väcker så många tankar och associationer att jag inte har hjärta att slänga den. Ännu.

Snabba ryck

Först bor man i samma bostad i 27 år. Ser hur den sakta slitits ner, hur parketten är fuktskadad på sina ställen, hur tapeterna flagar och färgen på fönsterbrädena spricker.

De stora reparationerna drabbar en, rörreparationen och hack i häl balkongupputsningen. Det har aldrig blivit tid eller motivation till att göra något mer, reparera själv.

Så ska lokalen säljas. Jag ställde inte stort hopp till hur det skulle gå. I fjärde våningen utan hiss därtill. Mäklaren var också försiktig i sina omdömen. Men fotografierna man framställde gick inte av för hackor. Jag skämtade här på bloggen om att det behövdes en kombinerad Cartier-Bresson/illusionist för att få ut något av vår lya. Det visade sig att dom hade en sån anställd på mäklarbyrån. Det var vida vinklar och sköna vyer. Fempennis-retuschering i all sin glans.

I morgon skulle den första visningen gå av stapeln. I går beställdes överraskande privatvisning redan i dag. Jag putsade och fejade hela morgonen. Klockan 13 var lägenheten såld. Till begärt pris. Nån hade legat på lur just för att få köpa i vårt hus, nån slog till.

Mäklaren höjde på ögonbrynen.
Jag kallar det bönesvar.
En etapp är klar.

Men. Reparationerna har medfört ett rejält lån – vi får inte så mycket i handen. Kanske blir det på gamla dar banklån, vi får se. Nu börjar det brinna i knutarna att hitta något nytt. Före midsommar ska vi ut.

Spänningen stiger. Kraven är inte höga:
Närmare barnbarnen.
Till en ny församling.
Hiss.
Inglasad balkong.

Se där våra önskemål. Nothing fancy.

Och nu ska firas påsk. Jag tog fram pyntet omedelbums. I morgon blir det palmsöndagsgudstjänst. Fast först några lägenhetsvisningar.

Vi är på väg.
Gud signe och hjälpe!