Mitt i natten var vi hemma igen. Tillbaka i vårvinterns kyla och därmed den varmare kappan. Hemma i ett land där det är långt kvar till äta utomhus-dagarna och de färska grönsakerna.

Vår sista dag i Paris blev fin – som alla de andra. När vi vankade iväg till en morgontitt på Notre Dame märkte vi att ett lämmeltåg av parisare rullade stora köpkassar mot vår parkaveny. Där höll man söndag morgon en fantastiskt matmarknad. Bara att gå från stånd till stånd, fylla på färskt kött, ostar, ta för sig i de välradade högar av fräscha grönsaker, plocka åt sig några vinflaskor för några euro styck, sen vandra hem och tillreda söndagsmiddagen.

Det kallar jag civilisation och god ordning! Också morgonmässan i Notre Dame var proppad, det var överlag full fart på söndags-Paris.

I Botaniska trädgården blommade det hänförande. När vi återvände till vårt granndistrikt Marais gick vi rakt på det judiska kvarteret – alla skyltar alltså parallellt på hebreiska. Restaurangerna välfyllda även där och det var långa köer till kosher-matkioskerna.

(Etniska distrikt är alltid spännande. Kvällen innan råkade vi vandra in i det afrikanska frisörsdistriktet i Montmartre. Lördag kväll var tydligen klippa håret – fixa naglarna-afton där – varje salong var fylld, av kunderna de själva, deras barn och familj och en drös vänner och släktingar som satt med och bara umgicks. Allt under frisörens/frisörskans idoga arbetande.)

E bjöd mig på en trerätters söndagslunch, njutningsfyllt inmundigad vid det sista lediga tvåpersoners bordet på Bistrot de la Place vid Marché st Catherine. Maten var lucullisk. I bordet bredvid firade ett sällskap födelsedag med smällande champagnekorkar och minifyrverkeri-glassar. Hela restaurangen applåderade åt det festliga.

Nåja. Det är sånt jag beskrivit ovan som är orsaken till att jag måste få komma ut i världen, vore det så med min sista styver. Finns det sådant att uppleva – dessutom på relativt nära håll vore det skam att inte ta för sig.

Man tappar dessutom fördomar. När jag för 40 år sen railade till staden var parisarna det mest arroganta och oförskämda – och därmed skrämmande folk man kunde tänka sig. En utskällning skymtade bakom varje hörn.

I dag mötte dottern och jag idel glada, vänliga, hjälpsamma, varma personer. Ivriga att testa sin engelska – och låta oss testa lite franska.

Vi hade på förhand beslutat att för varje snorkig parisare vi mötte bjuda oss på ett extra glas vin – av dyrare sort.

Jag kan meddela att det av just den anledningen inte blev en endaste fingerborg drucken.

20140407-223103.jpg

20140407-223119.jpg

20140407-223130.jpg