Det har varit ett rysligt sorterande och avyttrande och säljande av böcker på sista tiden. Nu står hyllorna i arbetsrummet på jobbet i turen. Inom kort ska nämligen hela huset tömmas för totalreparation.
Dags att ta hem åtminstone en del av de många egna metrarna där. Hur det nu ska gå, vi har ju försäljning av lokalen på gång, och knappast gör höga bokstaplar i knutarna rummen attraktivare.
Ett annat problem med att göra sig av med böcker är det magiska faktum att så snart du lämnat en volym ifrån dig skulle du i nästa minut behöva den i något sammanhang. Boken må ha stått 40 år oöppnad i hyllan – när beslutet är fattat att dumpa luntan dröjer det inte länge innan titeln dyker upp någonstans och verket återfår intresset.
Två exempel från min förra röjning: Thomas Manns Bergtagen har jag läst i tonåren och inte känt mig hågad att öppna igen. I samma stund som jag fört den till antikvariatet dök den upp i två sammanhang: Sonja Hagelstam inledde lection i sin doktorsdisputation med att citera just Bergtagen, och nån dag senare var det en person som hade velat köpa den på Facebook-sidan ”Finlandssvenska böcker”.
Samma sak med Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter, den hade också gått åt på webben. Mitt eget ex ger jag inte bort, men det exemplar som stod bland böckerna som försvann med svärsmors flyttbo hade ju kunnat ges vidare.
Mika Waltaris tegelsten Mikael Karvajalka stod redan i mammas bokhylla och jag har aldrig orkat öppna den dammluktande volymen. Men, mycket riktigt, när boken redan hade fått sin plats i hyllan i Hiltunens antikvariat läste jag att man här hade kunnat få sig serverad en diger studie i medeltidens universitetsliv. Vilket kunde ha intresserat.
Så är det alltid. Böckerna för ett lurigt liv, har en hemlig agenda. Den som överger sina bokvänner bestraffas. Men man måste ta risken. För hade jag sparat alla böcker som funnits i mitt liv skulle jag i dag inte komma in genom ytterdörren.
Carola Ekrem 