Påsklovet har börjat. Jag började ledigheten med att röja garaget. Källare och garage är ett otyg. Och samtidigt en lagringsplats för hela livet. Svärmors källare var det inga problem med, det var ju andras grejor. Det krävde en större kallsinnighet att ta sig an de egna prylhögarna.
Där stod de: min lilla resväska i Finnair-lämplig kabinstorlek, från tiden innan rullväskorna. Jag kallade den min turväska, hade alltid roligt på resor där den var med. Stavgångs-stavarna, det blev en kort fluga i vårt hushåll. Lilla grillen – så roligt det var att laga mat ute på gården förra sommaren då vi var inplastade för balkongreparation. Tre julgransfötter från olika tider. Tiotals blomkrukor, några balkongbord och parasoll. Barnbarnens små sparkbräden, en pulka (länge sen det fanns snö för den), några stora dunkar källvatten, inköpta en gång då vi drabbades av ett längre avbrott i vattendistributionen.
Bland annat. Jag sorterade hurtigt. Mina försök att avyttra vissa prylar på hemortens återanvändningsforum har inte utfallit väl denna gång, tyvärr. Som tur ska det bli gårdstalko om en vecka, med tillhörande sopflak, dit går en del.
Det mesta var lättklassificerat. Något garage väntar inte på det nya stället. Balkongen är inglasad, vilket kräver ny inredning.
Några objekt fick mig att stanna upp. De tre halmbockarna i sin låda. Den minsta är tillverkad på dagis av en mycket ung dotter, den bär namnet Hopetossa – har aldrig kunnat stå riktigt stadigt. Hopetossa får följa med i flytten. Liksom den gåtfulla asken med tiotals nycklar – utan kända lås- som vi hittade i svärmors källare. Samlingen väcker så många tankar och associationer att jag inte har hjärta att slänga den. Ännu.
Carola Ekrem 