Mycket har jag firat, av både livets och årets högtider. Men en rit har jag hittills inte upplevt, jag visste inte ens hur rituell handlingen är, nämligen köp och försäljning av bostad.
Återkommen till jobbet efter försäljningstillfället (maken sålde alltså nu vårt hus och hem) skulle jag återge det jag upplevt för kollegan. En traditionsvetare strukturerar allt på sitt eget vis, och här var de rituella dragen solklara.
Försäljningen ägde rum i ett avskilt rum på köparens bank, det bjöds på kaffe och ritexperterna, fastighetsmäklarna började sitt arbete. Under yttrande av väl inövade repliker och uppläsningar ur dokumenten cirkulerade och underskrevs en räcka papper. Ett visst allvar kännetecknade situationen, här bytte både egendom, ägare och försäljare status under organiserade och juridiskt korrekta former.
Till sist bars den sålda lägenhetens aktiebrev till bankfackets förvar av en särskild tjänsteman. Överföringen till den nya ägaren hade (ännu i denna digitala tid) för hand antecknats på det gulnade dokumentet.
När den solenna delen var avklarad lättade stämningen och några skämtsamma repliker utväxlades. Nu följde gåvoöverlämnande. Både köpare och säljare förärades chokladplattor insvepta i mäklarfirmans reklamomslag och gratisbiljetter till stadens nöjesfält. (Dottern minns ännu julskinkan de erhöll – den gången förrättades ritualen under adventsperioden).
Efter fasta handslag och ömsesidiga lyckönskningar skiljdes kontrahenterna åt. Säljaren (med fru) för att i ytterligare några veckor bo kvar i den lägenhet som nu är i köparens ägo.
Följer en kaotisk tid av packning, städning, flyttning och inflyttning. Sedan har det liminala skedet i ritualen klarats av och inkorporationen i den nya statusen kan inledas.
Men först ska den parallella omvända ritualen att köpa ny lägenhet klaras av. I en annan banklokal, med annan rituell expert – kanske med andra gåvor.
Den som först i sextioårsåldern får chansen att delta i denna vardagsritual kanske mer än andra inregistrerar varje subtil detalj i spelet.
Eller är det bara folkloristen i mig som tenderar fältarbeta varje sekund av sitt liv?
