Aldrig är man nöjd. Nu slog en sådan värmebölja till att lönnen på vår gård torkade mitt i sköna blomningen som blev superkort i år.Det är svettigt att packa i detta väder. Man borde sitta ute under häggen och lyssna på näktergalarna. Inte sitta vid datorn och knäppa in adressförändringar.

Tack och lov var det annat på agendan i kväll. Helsingfors universitets studentkörer och orkester höll stor konsert för att backa upp kampen för att de ska få stanna kvar i sitt rättmätiga hem, studenthuset. Det håller på att förvandlas till utskänkningslokal, hela ärevördiga byggnaden. Som bär den ståtliga texten – på latin – ”fosterlandet skänkte sina hopp”.

Fosterlandets hopp sjöng och spelade ikväll så det gick kalla kårar genom en, vårhettan till trots. När samtliga körsångare, både finska och svenska till ackompanjemang av symfoniorkestern stämde in i Finlandiahymnen som final stod historien stilla. Situationen var tidlös, och mycket, mycket finländsk. Det var så vackert att klockorna stannade.

Måtte man få fortsätta hålla övningar i musiksalen med dess nationalromantiska konstverk! Allt annat är galenskap och vansinnig onödighet.

Vårens märkesstunder droppar in en efter en. Lilla S dimitterades i dag från dagis. Nu är det till att starta förskolan i höst. Ack detta tidens snabba flöde.

Jag längtar att se ett städat rum. Nu har alla arbetskamrater satt igång med tömning och röjning också. Dammolnen är täta, det är som att vistas på en avstjälpningsplats. Hemma är det likadant.

Också damkören har som tur program på agendan ännu så man får lufta strupen och vila själen. I går tränade vi så intensivt att jag som stod med ryggen mot fönstret inte ens märkte att det både åskade och regnade därute. Så skönt att koncentrera sig på högre ting emellanåt …

20140520-224146-81706190.jpg