Håhå. Inte en lugn sekund dessa dagar. Man rusar runt i tillvaron som ett torrt skinn. På jobbet fylls soplådorna, hemma sopsäckarna. Det en gång i tiden omistliga har blivit en plåga, en börda. Jag har skrivit flera bloggar om detta förr i vår.

Nu har alla kollegerna satt i gång i full fart. Klockan tickar. 18.6 ska hela litteratursällskapets hus vara nerpackat. Vi springer ibland in till varann med något fynd från forntiden, ett minne från nåt projekt, från tiden före dator och Internet, minns du? Så mycket har blivit kvar trots två flyttningar av arkivet tidigare. Men nu är det ingen pardon. Nu får man vara kallsinnig. Sex lådor får man ta med sig till exilkontoret, resten ska magasineras. Helst ska en hel del avyttras.

Lite hinner man skratta på vägen, komma ihåg och förundra sig. Men bråttom är det.

Nu ryker mappvis med gamla föredrag, manus, projektanteckningar. Protokollhögarna förbarmade sig dokumentansvariga kollegan Sanna över i dag. Utbetalningsordermappen kommenderade hon att förstöras. Tänk att vi ännu 1991 skrev brev på maskin till Föreningsbanken om att en timanställd skulle få sitt arvode. Postade i kuvert.

Så många förändringar under en arbetskarriär. På den tiden var arkivarierna både kamrerer, kommunikationsansvariga, bibliotekarier, layoutare av böcker, ja allt i ett. Vi var ju bara en handfull anställda vid Sällskapet, nu finns det speciella avdelningar för allt.

Historiens vingslag susar genom korridorerna. Vi besparar kommande anställda en hel del möda – för nog är det dags att röja upp rejält allt emellanåt. Men tungt är det, både fysiskt och psykiskt.

Maken som sysslar med samma stök i sin skola drabbades av svindel och utmattning häromdagen. Han lyfter fysiksalens tunga mätutrustningar i flyttlådor. Hemma får han bara lyfta lätta saker härefter. Vi kan ju inte riskera liv och hälsa bara för att det finns för mycket krafs i världen.

Men sen – blir det hoppeligen lättare att tänka och agera – både i arkiv, skola och hem.

En liten paus i ståhejet erbjöds i dag då kollegan Sarahs avskedslunch åts i samlad tropp. Koreanskt blev det – smarrigt. Min matpinneföring är mycket rostig. Jag fick t.o.m. ta till soppskeden då jag skulle doppa läckerheterna i såsen.

Men skam den som skäms! Man gör så gott man kan!

20140522-224700-82020968.jpg