Oj, ett sånt veckoslut! Inte mycket rulla tummarna här! Det hela började fredag kväll med styrelsemöte – Damkörsförbundet – där det planerades det ena och andra med damer från alla delar av Svenskfinland.

Sen grydde lördag morgon, efter lite packande och stökande bar det av till Stadsteatern där Sense and Sensibility gavs i ofantligt läcker finsk version. Mera ironi och skratt än i filmatiseringarna , ett tag sen jag läste romanen, men tror det var mera av Jane själv, faktiskt. Jag måste börja gå mer på våra fina finska teatrar!

Nå, sen bar det av till Esplanadkapellet där 12 klasskamrater inledde sitt 40-års studentjubileum med bubbelmingel. Vi fortsatte på Graniittilinna i Hagnäs. Vilken fest! I något skede hittades det på att alla skulle summera sitt liv lite – sen vi sågs sist – eller i allmänhet!

Vilka berättelser! Det medelålders kvinnolivet i all sin vidd och bredd! Arbetskarriärerna, familjerna, oron för de små pensionerna, oviljan att åldras, sjukdomen, allt uttryckt med ärlighet, värme, stor självinsikt – och humor!

Hade någon slagit på bandspelaren vore boken om ”kvinnan 60 år” klar att publiceras. Vad är det bästa vår skola gett oss, summerade vännen A våra diskussioner? ”Varandra”, ropade nån, och så kändes det faktiskt. Plus en god skolgång med mycket speciella lärare. Ja – Svenska flicklyceet i Helsingfors är alltså det aktuella lärosätet!

När kvällen tog slut gick vi till hovmästaren och bokade kabinettet till nästa träff – i november. Vi kan inte slarva bort dessa relationer mer – det har vi inte tid till!

20140525-222026-80426760.jpg

Så grydde söndag morgon och dottern och jag sammanstrålade för deltagande i Damtian. För henne tredje gången, min andra. Stekhett var det, närmare 30 grader. Damerna var tusentals. Alla former, alla åldrar. Dottern joggade, jag konditionsvandrade. Vilken kraft i detta evenemang! Jag märkte att de till formen rundligast tilltagna kvinnor kan fara fram med väldig fart i promenadspåret. Man kan inte bedöma nån på basen av utseendet.

Mommo Ekrem gick tian på 1 timme 35 minuter, 5 minuter snabbare än i fjol, trots värmen. Syrenerna doftade, näktergalarna drillade längs vägen. Det var åter roligt att utmana sig själv och märka att flåset räcker till!

Och nu inleds sista veckan i maj. Sista veckan i gamla hemmet! Jadå, man känner livet i sig – Gud vare lovad!

20140525-222727-80847882.jpg

Annonser