I min bokhylla på jobbet står några arkivkapslar fyllda av särtryck. Buntar av offprints av mina egna skriftliga alster, och en rejäl samling signerade artiklar jag genom åren fått av kolleger och vänner – under konferenser, som julhälsning, som allmän ”titta, titta, jag har publicerat mig”-avisering.

Särtrycken spred kunskap, var kontaktknytare, hälsningar i en tid före FB och den elektroniska publiceringen. Dom är betydligt tunnsåddare i dag – eller kanske det är jag som slutat åka på konferenser och leva ett aktivare akademiskt liv. Lite ålderdomliga kanske, men kära minnen är dom.

Böcker med dedikation i – det finns nån meter av dem i hyllan också – dimper fortfarande ner nu och då. Och dem kan jag aldrig avyttra – vad temat än är. Om nån velat ge mig ett exemplar av sitt hjärtebarn – ens böcker är ju det – har volymen för alltid en hedersplats på min hylla.

Därför kändes det lite dystert att hitta en bok kollegan och jag skänkt en tredje person i vår krets i utbyteshyllan på arkivet (hörde av en slump vem som lämnat in den). Jag slog i smyg upp dess första uppslag. Dedikationen var utriven. Slarvigt och uppenbarligen hastigt.

Den vänskapen var inte mycket värd, tydligen. Böckerna talar sitt subtila språk. Men ibland levereras budskapet överraskande burdust.

20140528-181722-65842983.jpg