Maken har dragit på sig sommarkostymen (tur att den ännu hängde i rätt hem) och gått på studentdimission. Sen ska han ila till nya hemmet dit vår nya säng ska levereras vid middagstiden.

Jag har tillbringat morgonen i tvättstugan – alla täcken och filtar har fått sig en tvagning. Tvättstugan i det nya är inte av samma höga klass som här i huset, det har jag fått förlika mig med.

Sen har jag packat pynt. Milde Manasse så mycket pynt det finns i detta hus. Små tavlor, små skålar, allehanda keramik- och glasföremål, vaser och ja, jag finner inte flera ord.

Dessa tingestar har likt allt annat smugit sig in i huset en nu, en då, hittat sin plats och blivit en del av den samlade inredningen. När de nu alla på samma gång ska forslas vidare är massan skrämmande. Och föremålen är ju därtill så minnessprängda att konfrontationen nästan blir för mycket. Situationerna, människorna, incidenterna, skratten och längtan drabbar en med stormande kraft.

Böckerna har jag skrivit en hel roman om denna vår. Om hur vi skänkt bort och sålt och forslat hit och dit. Men, kan jag konstatera, det har inte hjälpt ett smack. Dom 60 flyttlådorna från Victor Ek hotar vara för få.

Jag gör ett sista gallringsförsök medan jag radar i lådorna. Och undrar. Hur i all fridens namn har jag känt mig tvungen att införskaffa sådana mängder böcker om folktro och spökerier och barnfolklore och och …. Det finns ju för farao bibliotek i landet. Varför har jag KÖPT dem? Varför ska jag bära dem genom livet, släpa, digna under dem?

För att jag älskar dem och vill leva med dem, naturligtvis, alltid ha dem tillgängliga. När dom väl står i hyllan och samlar damm igen har jag nog glömt besväret. För ett sjutusans fint traditionsvetenskapligt bibliotek har jag, det märker jag nu. Mycket att läsa – eller läsa på nytt.

När jag en gång igen hinner sätta mig ner i läslampans sken.

Och nu var bloggpausen slut. Lådstaplarna kallar!

20140531-112535-41135092.jpg