På FB cirkulerar just nu ett ”kedjebrev” där man utmanar varann att i fem dagars tid ange tre positiva saker. Det är ingen ände på denna ”vara glad-lek”.
I dag svämmade mitt sinne över av allt det lycksaliga och jag skrev en trubbig status om att livet just nu minsann är unket, mögligt och sömnigt. Det uppfattades som en snipig parodi på det muntra webbnöjet, och det var det ju. Men därtill fullkomligt sant.
Min arbetsplats på Riddaregatan 5 är snart tömd inför mögelsanering och total ombyggnad. För varje dag blir luften allt unknare, syret allt knappare, tendensen till huvudvärk och gäspighet alltmera påtaglig.
Egentligen förstår jag inte att det är möjligt att vi får röra oss där utan skyddskläder. I skenet av scenariot att det mesta i huset kommer att förstöras, och ukasen att de föremål personalen tar med sig hem aldrig mer får återbördas till arbetsplatsen.
Är vår dagliga miljö alls människoduglig? Det låter sig inte tänkas på. Ty tömmas ska allt, röjas ska allt, och av vem annan än personalen. Hur vi mår efter detta vet jag inte.
Rent psykiskt påverkas man också av att ens arbetsrum blir allt tommare, mer ekande, olikt den gemytliga studerkammaren man vistats i under många långa år. Allt har en stämning av obestämdhet, av mållöshet, slumpmässighet, oordning och oreda.
När samma strukturlöshet i mitt fall karakteriserar också hemmiljön efter flytten sätts den mentala balansen i gungning. Man vet inte riktigt hur det är och vad det ska bli. Man har ännu inte greppat den nya bostaden och dess omgivning. Man trevar sig fram till rutiner i bussåkning och matinköp. Man ålar sig fram mellan oöppnade packlådor.
Hela dagen packar man ner på jobbet. Hela kvällen packar man upp hemma. Aftnarna blir sena, man är utmattad och genomdammig.
När det är så krävs inte mycket för att känslighetens bägare ska svämma över. En snäsig IT-gosse, en kollega som formulerar sig klumpigt. Det är hål i skyddsnätet och i den hårda huden. Smått blir stort, triviala incidenter känns världsomskakande.
Snart nalkas semester, vi kommer i ordning här hemma, och sen inleds en avskalad tillvaro på exilkontoret. Krafterna återkommer, ordningen, kontrollen.
Men i dag var sinnet grått som väderleken. Regn hela dagen.
Fast värmen spirar också i det kaotiska. I går ordnades flyttfest med pizza och vin under vajande flaggbanderoller på mögelhusets gård. I dag hade en kollega bakat underbart goda och vackra muffinsar åt hela personalen.
Det gäller att fokusera på den biten!
Carola Ekrem 