Det är så grått, det är så vått. Därtill är det mesta ovant och konstigt. I dag tog jag mig en tur till arkivets exilkontor på Mannerheimvägen. Nästan tomma var de långa korridorerna, kantade av anonyma rum där flyttlådor hastigts tömts på kala bordsytor.

Jag hade meddelats att datorer och nät fungerade prickfritt. Men inte hos mig. Varken mus eller tangentbord visade det minsta livstecken. Nå, IT-stödet skulle ta i saken. Hela 4 veckor tills jag ska börja tänka och skapa och arbeta i det temporära rummet. Jag måste köpa mängder av granna planscher att pigga upp väggarna med. Måste skapa det lite hemlikt.

Så hördes brandsirener, det pyrde i McDonaldsrestaurangen vi är belägna ovan. Då pös jag. På gatan stod 5 brandbilar. Jag klarade inte av mer konstig jobbmiljö just nu.

Vi hade ärende till bankkontoret i gamla hemknutarna, det ska flytta och vårt hyrda bankfack måste tömmas. När vi nu befann oss nära allt det gamla körde vi en liten runda kring Kantelevägen 13 för att se om något förändrats under den knappa månad vi bott annanstans.

Det hade det. Här hörde vi definitivt inte hemma mera. Var granngården verkligen så nersliten, butikslokalerna så tomma? Vi konstaterade att knappt en enda viktig människa bor i den förorten mera. Som förr var centrum i en aktiv mångskiftande tillvaro med skola-församling-vänkrets-släkt i ett litet tryggt paket.

Hemma i Sökö vågade jag mig äntligen på att testa husets tvättstuga. Rädd var jag att bryta mot oskrivna lagar och reglementen, stöta mig med grannarna vi just knyter en skör kontakt med. Nå byket torkar i källarvåningen nu, uppdraget utfört. Snart är jag helt hemma i alla husets skrymslen.

Nu när vi bor nära dotterns familj går det lätt att hjälpa till med ett och annat. Lilla S var bjuden på födelsedagskalas, bara fem minuters väg från oss. Vi ställde upp med skjutsen dit. Och då märkte jag att min nya hemortskänsla börjar etablera sig. En hel rad uppklädda barn med granna födelsedagspaket i händerna vandrade med eskorterande föräldrar mot jubilarens trappa när jag lämnat S på kalaset. Och alla ropade de glatt hej åt -mig! Jag är ju S:s mommo, vi har setts flera gånger på dagis och olika kalas! Kändes uppmuntrande denna genomkonstiga dag att bli igenkänd och bekräftad!

Balkongen har vi dessutom fått lite ordning på. Pelargoner och sammetsrosor – inget ger mera hemkänsla än lite växter att vattna och pyssla om.

20140630-224105-81665196.jpg

Annonser