Båntånan, nipibullan och en kolossal wienerschnitzel

Det regnar så det skvalar, hurra, hurra! Svalka i arbetsrummet! Tankarna rör på sig, en aning i alla fall. Jag har inlett arbetet med det efterlängtade storverket ”Stora finlandssvenska festboken”.

Nej, det tar tid innan den kommer i handeln. Till åtskillnad från ännu sommarlediga medförfattaren A (som redan grävt djupt i både jul- midsommar- och påsksederna) har jag startat för några dagar sedan.

Från början av livets fester. Före dopet inföll i äldre dagar barnsängskalasen. Och där både åts och dracks väldeliga, det sistnämnda så de gästande gummorna rentav trillade ner i källaren (enligt utsaga från Korsholm). Kalasen i uppteckningarna måtte ha timat före nykterhetsrörelsens glansdagar – snart kom också bistra professionella barnmorskor in med sina direktiv och bannlysningar av stärkande barnsängsglöggar.

Maten kvinnokollektivet levererade till barnsängsgården var den godaste man kunde laga, bånkonamat kallades den vanligen (mat för barnsängskvinnan alltså) eller nipibulla. Grötar bars fram i stora tråg, de var tätt socker och kanel-beströdda och hade rejäla smörögon. Det var skarpost och mjukost, det var vetebröd och vispabröd och kanelbröd och tjärrbröd (osyrat). Det var kannor med russinsoppa, högar av pannkakor.

Och byttpinn kunde få sig båntånan också. Hebreiska? Betyder att medföljande barn kunde få sig en smakbit av det goda. Alla läsare som inte jobbar på dialektordboken får invänta närmare förklaringar till bokens utgivande.

Denna matsprängda arbetsdag provade dottern, ena barnbarnet och jag en ny lunchrestaurang. Det är bökigt att i en ny arbetsmiljö hitta lämpliga sådana. Ibland slår det fel. Hungrig som jag var efter morgonens folkliga matstudier beställde jag wienerschnitzel.

På arbetsplatsrestaurangerna där vi vanligen äter (när arkivet verkar i sina rätta kvarter) är schnitzlarna lagom stora och har en liten kulle potatismos invid sig.

Här bars det fram en biff av enorma mått. Den vilade på ett berg av pommes frites och behövde två limeskivor att härbergera den väldiga ansjovisfilén och halva decilitern capris som krönte anrättningen.

Jag hade glömt att på lunchrestauranger i stora stan äter kraftiga karlar med väldiga aptiter och behov av näring och kolhydrater. Det syns på bilden att jag förkräcktes av anblicken.

Ikväll blir det ett äpple. Men först ska jag återvända till det folkliga överdådets förgångna värld en stund till.

Det regnar fortfarande! Ett trefaldigt leve!

Nya jag

Nu är min födelsedagscykel inköpt. Den är inte hemma än, men skymtar på bilden nedan.

Jaja, den röda såklart. Helkama, tre växlar, stadig modell. Levereras endera dagen.

I dag inhandlade jag något jag aldrig ägt förr. En cykelhjälm. När jag senast färdades på två hjul (ett kvartssekel sedan) var det inte vanligt att vuxna bar hjälmar. Dottern hade nån primitiv urmodell av styrox, ungefär.

Fräsig inte sant?
Och sanslöst missklädsam.

Tyvärr fanns inte den av barnbarnen favoriserade modellen med ap-motiv i vuxen storlek. Jag hade så gärna berett omvärlden ännu mera skratt.

Nå, nu ska nya jag iförd min tomatröda huvudbonad ge mig ut i terrängen.

Först får jag nog ta tio rundor runt parkeringsplatsen. Det är som sagt ett antal år sen sist.

Men o, jag tänkte glömma ytterligare en sak jag fått – och inte heller förr ägt – en ryggsäck! Blommig som jag föredrar det mesta i livet – en födelsedagspresent även den.

Man kan verkligen tala om en ny vår mitt i sensommaren!

Tyst, hett, ensligt

Knoget har satt igång igen. I nya utrymmen, tysta sådana. Utanför brusar stadens absoluta centrum, här inne är det mycket lågmält. Vårt exilkontor sträcker sig över en hel våning. Korridoren vindlar fram. Vi är fem personer på jobb för tillfället nu, nja en stack just iväg. På semester! I morgon är det alltså ännu tystare.

Allt är ju annorlunda här i huset. Det mesta är magasinerat och mögelsanerat. Några flyttlådor var fick vi ta med oss. Det är intressant att se hur arbetskamraterna redan gjort de nya tillfälliga utrymmena till sina. Planscher har hängts upp, tavlor dinglar på spikarna som blivit kvar, porträtt av barn och barnbarn kantar fönsterbräden och skrivbord.

Mitt rum ser ut såhär för tillfället:

Alldeles för kalt för min smak! De tre konstplancherna jag hämtade med mig räcker ingenstans. Jag ska krafsa lite i förråden hemma.

Märkligt hur viktigt det känns att sätta sin prägel på minsta temporära vrå. De flesta har ju i dag ingen egen arbetsplats, förstås, man är nomad som slår tillfälligt bo än här än där. Men många är vi som genast pyntar upp minsta lilla kontordslandskapsknut med allehanda. Egna granna muggar, vykort, en kudde, en pläd.

Det är för hett för tankeverksamhet just nu, och också lite svårt att komma in i rutiner i det ovana sparsmakade arkivlandskapet.

Jag ska kila in på Det stora varuhuset efter jobbet och kolla in cykelutbudet – förärades ju en velociped till 60-årsdagen. Åkdonet ska vara rött, inte ha så många växlar och vara av välkänt inhemskt märke.

Och en cykelhjälm ska det inhandlas förstås. Barnbarnen har bestämt att det ska vara en med en apbild på.

Nu smälter jag bort – vi hörs senare!

Det var den semestern

I morgon ska jag upp i gryningen, komma ihåg jobbnyckel och busskort. Fem veckor är gångna. Och roligt har det varit. Varmt och soligt och mångsidigt. Ännu ett antal år har jag ”slut på semestern-känslan” att gå igenom. Sen övergår väl den sista semestern i den eviga ledigheten, om allt går som det ska.

Det där sista lät nu inte riktigt rätt, men ni förstår pointen. Några väninnor har redan landat där, med blandade känslor. Just nu känns tanken inte så dum …

Fast det är härligt att man har ett jobb förstås. Ett roligt jobb därtill. Och jag har en och annan plan inför hösten.

I dag besökte jag åter domkyrkan, min nya hem-helgedom. Allt är mig främmande i den nya församlingen. Jag känner inga församlingsbor, vet inte säkert hur nattvardsceremonierna går till, får ta till gudstjänstformuläret – här läser man t.ex. den nya Fader Vår-texten.

Och prästerna känner jag inte heller. Har ingen aning om hur de predikar och vilka funderingar de har. I dag var det en Herrens tjänarinna – ordinarie eller sommarvikarie – som under temat ”kärlekens lag” liknade oss kristna vid gurkbitar som guppar omkring i Guds kärleks lag. Först hade själasörjaren gått igenom olika slags lagar – kryddlag och sockerlag och trafiklagar och grundlagar – ja, och omsider nåddes sedan finalen med gurkbitarna.

Metaforer är knepigt, lite påhittigt var det allt! Och väldigt ståtligt är det när klockorna i stapeln kallar till gudstjänst, Esbo har fenomenala kantorer med änglaröster – snart kanske jag kommer in i gemenskapen (som det heter) jag med. Än känner jag mig dock som en främling i bänken.

På eftermiddagen firade vi makens födelsedag med kaffebjudning för familjen. Fyra generationer runt bordet.

Nu hör jag hur det skramlar i köket. Snart blir det cocktailhour.

I morgon är det slut på slapperierna. Vinkranen bommas till och det blir tidigt godnatt.

Jaha där dök den upp: Cuba Libre idag!

60 +

Så var den milstolpen passerad och åter ett steg klivet på ålderstrappans sluttande plan. Det hela högtidliggjordes på ett strålande sätt av familjen. Dan före dan fick jag följande direktiv:

Morgonen därpå anmodades jag infinna mig på frukost hos dottern. Där inväntade ett praktfullt upplägg:

Och en hel knippe ballonger – till saken hör att jag varje Valborg i tiotals år knarrat över att jag nog kunde vilja ha en ballong. En bubbelflaske- eller ap-ballong. Nu fick jag hela knippet!

Så avslöjades efter öppnande av ett litet berg presenter dagens vidare program och motiveringen bakom förberedelselistan. Jag fick ett kort:

Övernattning på Villa Maija i Hangö, med all the trimmings! Att få ett topprum bokat i denna semestermetropol kräver tidig beställning, dottern hade varit påpasslig – maken och jag sov i ett av de bästa rummen med härlig glasveranda, dottern och barnbarnen bodde i en av de bästa lägenheterna. Svärsonen måste tyvärr jobba.

Sen följde i snabb takt allehanda förlustelser – lunch på De fyra vindarnas hus, simning på den magnifika sandstranden (som idag tyvärr var kantad av ett rejält bälte blågröna alger), middag på Hangö segelförening. I kvällningen avrundning på glasverandan med lite ost och ett magnifikt rödvin.

Hangö är som utomlands. Jag klagade härförleden över att inga poscha bredda mackor finns i Finland. Jo dom finns, i landets sydligaste stad.

Här vandrar sommargästerna omkring så kontinentalt som vore de på Rivieran. Herrarna i sommarhatt med stuk, damerna i piffiga klänningar. Överallt hör man champagnekorkar smälla, glada tillrop, skrattande barn.

Ja utom i morse när alla dragit sig till stranden för att återuppta vattenlekarna – och algerna erövrat viken. Då grät faktiskt många barn riktigt hjärtlöst – och jag förbannade oss vuxna som inte kan få ihop en gemensam bot mot detta otyg!

I dag är gratulationerna på de sociala medierna ett underbart tillägg till firandet i en mindre krets. Hela dagen droppar de in, några posthälsningar fick jag också, allt lika kärt!

Vad betyder 60? Det vet man inte. En del folk har ju en tredjedel av livet kvar i detta skede. Andra, som far och mor, trillar av pinn endast tio år senare. Man får ta dagarna som de kommer – om de kommer.

Jag känner mig riktigt glad efter 60-årsdagen. Jag ska bjuda tjejgänget på födelsedagsmiddag (med nya servisen jag fick några tilläggsdelar till), jag ska återuppta cyklandet (skall få välja mig ett nytt åkdon – 25 år minst sen sist).

Om jag har kraft ska jag börja simma regelbundet, putsa upp ryskan, fortsätta med körsången, kunna umgås ännu mer med barnbarnen nu när vi bor nära (de hade tillverkat och köpt mig en hel mängd underbara presenter, gåvor som visar att de känner mommo mycket väl).

Ja, och bevare mig, arbeta ska jag ju också.
I fem år till om livet mig förunnas.
Och i morgon firas makens födelsedag. Min toyboy fyller 59!

Barna leker än – faktiskt

Det blev en latare dag. Vi hängde på olika ställen, dottern förfärdigade en podd, vi lagade lunch hemma och besökte lekparken här intill. Jag plockade bort mitt byke från torkrummet – några timmar försenat – och minsann hade inte grannen ovanför redan hunnit plocka ner det och ersätta det med sina egna dukar och lakan. Trots att det andra torkrummet var tomt.

Länge leve fältslaget i tvättstugan!

Sen simmade vi på en ny strand en bit mot Sommaröarna. Så länge man inte SER algerna ignorerar man dem. Dumt. Kan vara. Men nu gäller sommarhettans lagar.

Så vakade jag en stund över barnbarnen på deras hemgård. Flickorna lekte i plastbassängen på bakgården. Leken var självpåhittad, detaljrik, synbarligen mycket rolig och regel-reglerad. Jo barn leker, det har varit många tvivlande artiklar i pressen igen. Vi vuxna kanske inte identifierar all lek, men den lever.

I morgon fyller bloggaren 60 år. Jag har tilldelats ett kryptiskt brev med första direktiv för morgondagen. Ska alltså börja packa nu.

Jag tror födelsedagen (och julafton) är magiska. Allt kan hända.
Återkommer.

One of those days

Vi hade så fina planer i morse – skärgårdsfärja till Kalvholmen, heldag där, god middag. Men detta var en av de dagar då inget gick som det skulle.

I Stensviks hamn upplyste oss vänliga personer att färjan nuförtiden avgår från en annan, rätt närbelägen hamn. Vi rusade, såg båten komma ute på fjärden, såg den lägga till i bortersta ändan av stranden.

Vi såg också kön väntande människor. Tuulikki tar 100 personer. Det stod genast klart att loppet var kört. Kön var ändlös. Reklamkampanjen för Kalvholmen har tydligen gjort susen.

Plan B? Simma på Stensviks badstrand istället! Fin sandstrand. Men skylten var obönhörlig: RIKLIGT MED BLÅGRÖNA ALGER. Det var den simturen.

Plan C? Lunch på grekiska restaurangen vid badstranden! Lunchbuffén såg eländig ut, slutäten, vattnig. Nej, man fick inte beställa från menyn. Ingen lunch här.

Plan D? Lunch och simning vid Mellstens strand! Fullpackat med bilar på parkeringen, längs gator och vägar. Inte en chans här heller.

Plan E? Lunch i restaurangen i Gäddviks vattentorn! Dottern googlade: kostar 48 euro för vuxna, 12 för barn! Aldrig på tiden.

Plan F? Lunch på Stockmanns i Hagalund! Trassliga trafikarrangemang, vi kom inte in på rätt parkering.

Plan G? Nu var vi hungriga. Iso Omena kan väl inte slå fel? Mycket bökiga byggnadsarbeten kring också det köpcentret, men in kom vi, åt på Chico’s, inte så tokigt, men ingen höjdare heller.

Sen tänkte vi besöka Gårdsboden i Kyrkslätt, äntligen gå dess spökvandring i källaren för barnen, köpa den där goda osten. Bara stollar googlar inte i förväg. Öppet fre-sö stod det på den stängda dörren. Där var det!

Nå dagens skörd blev ett besök på Reimans trädgård – dottern köpte en krusbärsbuske, den första bärbusken i deras planerade trädgård. Maken lade ut en peng på en stilig ökenros.

Sen trasslade vi ner oss till badstranden i Bastvik. Jag vet inte hur algläget var där, men fullt av folk var det i vattnet så vi riskerade. 23 grader, härligt!

Som synes av bilden nedan höll truppen relativt gott humör trots att dagen till största delen bestod av bilkryssande. I morgon tar vi det som det kommer. Kanske lite bärplockning. Och en simtur. Nånstans dit vi råkar hitta fram. Högsommartider, hela landet semestrar, inga planer håller!

Nära havet får jag bo

Sista semesterveckan. Högtryck, rejäl värme. Och jag får bo nära havet f.f.g. i mitt liv. Vi bor inte dyrt, minsann, men i Esbo har dom som bor söder om Västerleden väldigt nära till havsstranden, inte bara förmöget folk som äger dom poscha villorna i strandkanten.

Jag blev helt till mig då jag märkte att Klobbens strandbad ligger en kort promenad bort. Sandstrand, långgrunt, badvakter på sommaren, ett kafé som säljer varma munkringar och bullar, ja t.o.m. matportioner.

Dit drog vi oss i dag, med lunchkorg, filtar, en hopfällbar picknickstol för mofa. Vi hade handlat färskt bröd, pastejer, ost, ärter, hallon och körsbär.

Vattentemperaturen var 22 grader. Det var himmelskt. När vi simmar färdigt understödde vi kaféet, tog oss kaffe och glass där.

I morgon planerar vi åka skärgårdsbåt till Stora Kalvholmen. Vi kan hoppa på vid Klobben, en halvtimme bort ligger underbara holmen med sina simstränder, restaurang Gula Villan och den lilla kaffestugan i torpet.

Som om man hade förflyttat sig till ett annat land är det. Ett sommarland vid havet.

Men det blir också härligt att se ut över landskapet när höststormarna och snöyrorna börjar dra in. En ny vinkel på tillvaron – och bara 25 minuter bort från den sakta rinnande Rutiån i Gamlas där vi bodde förr.

Jag är varje dag så glad över att vi vågade flytta. Och landade så överraskande rätt.

Tillbaka

I dag lade vi då till vid Skatuddskajen och resan var slut för denna gång. Skönt var det, och nu på äldre dar har man lärt sig att inte packa programmet för fullt. Sista dagen tog vi tunnelbanan till Bergianska trädgårdarna med fina rabatter och digra växthus.

Massor av kunskap erbjöds för den intresserade. Maken är ju den botaniska teoretikern-praktikern i familjen. Jag är den estetisk-romantiska njutaren – och i olika länders botaniska trädgårdar har vi funnit ett gemensamt intresse.

Besöket blev inte inte sämre av att Brunnsvikens vågor glittrade något kopiöst och Orangeriets restaurang serverade goda ekologiskt sammansatta mackor. Jag kan inte sätta tummen på vad som är rysligt svenskt med dessa bredda smörgåsar, men just såna här får man inte i Finland. Bedöm själv:

Och sen har vi ju annat pursvenskt. Inte varnas man så här omtänksamt för farligheter i terrängen i mitt hemland:

Återkomna till båten möttes vi åter av den brummande finska mentaliteten. Maken noterade flera gånger hur trevligt bemött han blev när han råkade stöta till nån stockholmare. På Mariella blev reaktionen däremot landsmännnens sura handviftningar och – ja brummanden. Detta är förstås att hårdkategorisera, men en åldrande man noterar sådana klimatskillnader
i beteendet.

På Mariella åt vi middag andra dukningen och hade oturen att stöta på en riktigt nonchalant och ouppmärksam servitör. Det var en kamp att få tallrikarna bortplockade, mat och dryck i det närmaste slängdes på bordet och när beställningarna inte stämde snorksnäste han purket. Han var finlandssvensk och på pensionens tröskel får man kanske tillägga.

Intet ont om Mariellas personal i övrigt, på utresan var det tvärtom motiverat att knäppa in en rejäl dricks.

Buller och brak är det på båtarna, karaoke och en råbarkad trubadur som skar i öronen. En av de finaste stunderna på hemresan från Stockholm är när de stora färjorna tar in i Mariehamn strax före midnatt. Den nattysta staden fylls plötsligt av febril verksamhet, i hamnen baxar färjorna in sig för att ta in och släppa av passagerare -det var två bussar, ett tiotal bilar, en grupp cyklister som rullade in denna gång. Denna aktivitet kan iakttas bäst från dansrestaurangens glasade aktersida.

Jag blir helt till mig av de fina kontrasterna, det pampiga i de stora fartygens manövrar. Det hela är precist organiserat och förlöper snabbt. Man är inte många minuter i hamnen, snart passeras Kobba klintar och vindmöllorna – finns de i Lemland eller Lumparland – och Ålands ljus försvinner i horisonten.

Detta är resans magi – och jag sitter vid fönstret från början till slut – helt oberörd av min omgivning – bandets skrälliga rytmer och de blinkande ljusen över dansgolvet.

Hot town, summer in the city

Än en dag i solvarma kungliga hufvudstaden har dragit mot afton. I dag blev det lite shopping, lunch på Riche och båtfärden ”Under
Stockholms broar”.

Båtturen var fin- den drog genom några slussar och runt olika fjärdar och fina nybyggda stadsdelar man inte annars skulle se.

Sen fick man ju höra om svenska rikets förträfflighet och stordåd i guide-hörlurarna. Sån är ju retoriken på rundturer.

På turer i Paris, Amsterdam och Köpenhamn och den egna huvudstan har jag hört samma svada om den nationella briljansen. Nå, vad annat skulle man säga? Nog har väl nån folklorist gjort en jämförande studie i detta?

Nu har vi ätit tillräckligt svensk husmanskost för denna gång. Det får bli Greken på hörnet – strax om hörnet.

Nedan shoppingen. Det prickiga är en vaxduk. I den matchande blusen kan jag ta emot matgäster. Och paketet är en present. Ping, en känd men icke nämnd!