Varje sommar brukar maken och jag göra en tur till Tavastland. I Tavastehus firade jag ju min barndoms somrar hos mommo och moster, där finns familjegraven och miljontals minnen.

Norrut ligger strax före Kangasala Vehoniemi nationalpark, oemotståndligt belägen på en ås mellan alla sjöarna i Topelius ”Jag gungar i högsta grenen”: Roine, Längelmävesi… Man kan beskåda det storståtliga landskapet från ett trevligt rödmålat utkikstorn. 66 trappor upp öppnar sig vyerna åt fyra håll.

Det finns information om hela härligheten på skyltar åt alla väderstreck. På finska, svenska och engelska.

Men i år hade någon strukit över all svensk text med svart tuschpenna.

Jag blev så till mig så jag knappt såg sjöarnas glitter. Att någon vill så illa, att någon tänker så, planerar sådana dåd. Har dessa tankar i sig hela tiden, hat och förakt och jag vet inte vad som utlöser såna här handlingar.

Jag vet ju att detta frodas kring oss hela tiden.

Men när ens bästa smultronställe besudlas av det onda, när fosterlandet berövas en med tjocka svarta tuschstreck, då blir det så påtagligt.

Till traditionen hör att vid besöket i Vehoniemi inmundiga Finlands godaste munkring på kaféet vid tornet. En riktigt äktfinländsk flottyrrik godsak.

Nu började jag fundera över vilka andra gäster som suttit kring oss på uteserveringen. Hur hade de sett ut när vi pratade svenska? Tyckte de det var en välgärning att fara fram med tuschen över den förhatliga svenskan?

Jag ville bort, vi satt oss i bilen. Rädsla och osäkerhet – i det egna fosterlandet.

Fanamej, man borde ta med hela damkören och på svenska sjunga ”Sommardag i Kangasala” så det rungar ända till bortre Björneborg.

Bättre vara arg än rädd. Och alla som vill är välkomna att stämma in i den på två språk älskade sången. På valfritt modersmål.

20140708-204634-74794409.jpg

Annonser