Dagens tur till stan startade dramatiskt. På väg till den turkiska restaurangen vi valt att besöka ser vi plötsligt – ja det gick snabbare än fort – en svartklädd yngling som från spårvagnshållplatsen i väldig fart flyr iväg runt hörnet.

Kvar står en ung tjej, håller sig för ansiktet, chockad, gråter. Han har i förbifarten gett henne ett knytnävsslag i ansiktet, solglasögonen har flugit all världens väg, piercingen under näsan blöder. Australiensisk är hon, engelska talade hon i telefonen när han kom farande – nej, mobilen var han inte intresserad av.

Var det engelskan som utlöste våldet? Tjejen såg i övrigt mycket finsk ut.

Det stod mycket i tidningen i dag om den synskadade prästen som attackerades lika mål- och meningslöst häromdagen i en Esbo-buss. Den gången grep ingen in. Kring flickan här samlades fort en skara människor som sett det hela. Många äldre kunde inte uttrycka sitt medlidande på engelska. Men man sökte fram rena pappersnäsdukar, gav henne en klapp, muttrade om hur osäker stan blivit.

Maken alarmerade polisen, flickans finska pojkvän som bodde nära kom farande och tyckte hon borde göra anmälan. Det tog 50 minuter innan polis anlände, vi två vittnen delgav ordningsmakten det lilla vi hade att komma med. Kanske blir det en pusselbit i nån utredning, troligen inte.

Jag påmindes om författaren Kjell Westös sommarprat. Han hade blivit nedslagen på öppen gata för några år sen. Antagligen för sin svenskhets skull. Då ville han inte väcka åtal eller hamna på löpsedlar, i dag när klimatet på H:fors gator blivit frostigare harmar det honom att han trots allt inte gjorde det. Fast det inte skulle ha haft nån praktisk betydelse.

Vår middag på resturang Halikarnas var lyckad, ett stort inslag turkiska gäster var det. Jag slogs av att skräcken och oron följer oss alla på stans gator i dag. Det meningslösa våldet lurar överallt. Det är svårt att åtgärda, omöjligt att förutse. Aldrig mer kommer jag att stå på en hållplats utan full uppmärksamhet på omvärlden.

Hörnet av Abrahamsgatan och Gräsviksgatan var ett riktigt olycksställe denna lördag. När vi vandrade mot centrum var det åter turbulens där. En kanonberusad man som rörde sig på kryckor skulle med sin – märkligt nyktra, men småväxta – kamrat korsa gatan. Raklång stupade han, tung var han, kryckorna låg här och där. Trafiken fick stoppa, det var ingen annan råd än att släpa mannen till trottoaren där han dråsade ihop. Maken slog 112 en gång till, hjälp skulle komma.

Det var ju liksom ett gammaldags tillbud det, förklarligt och förutsägbart. Mannen hade halsat sprit ända sen morgonen, berättade den pratsamme kumpanen.

Ja, hur ska livet fortgå för den arma mannen , tro. Han hade stora öppna skrubbsår på knäna, tydligen hade han ramlat och rullat i olika repriser, lappats ihop och fått kryckor. Och vad sen?

Vi tog oss in till centrum, skenbart kändes det tryggare där.
Det var en deprimerade lördag.

Mulet är det över viken. Knappast ser vi fullmånen ikväll, heller.

20140712-193124-70284712.jpg

Annonser