Detta är är ett märkesår på många sätt. För första gången väljer maken och jag vårt boende själv. För första gången är jag delägare i en bostad. Och för första gången väljer jag mina kaffekoppar och tallrikar själv.

Det är ju så det kan bli. Att välviljan blir till manipulation. Och det unga paret aldrig får möjlighet att fatta egna beslut. Åtminstone var det så på 70-talet för fattiga akademiker. Man tog så gärna emot allt andra ville donera en. Begagnade möbler, serviser som tjänat sin tid i andra hem.

I vårt fall fick det hela följden att vi aldrig valt några egna husgeråd eller sängkläder eller dukar eller gardiner. Vi skapade ingen egen heminredningsstil, kan man säga. Det togs så illa upp om gåvorna inte togs emot med tacksamhet att man inte orkade tacka nej. Billigare blev det naturligtvis. Och jo, som sagt, skillnaden mellan att vara generös och dominant kan vara mycket fin.

Värdet av att skapa sin egen hemmiljö, välja, och välja bort insåg jag egentligen först när dottern gifte sig och skapade sina egna hem. Det hade för övrigt aldrig fallit mig in att lägga mig i hennes val av bohag.

Men för sent var det alltså inte. Maken och jag har nu på pensionens tröskel skapat ett hem där vi har kvar våra bästa bitar – och rent av satsar lite pengar på att ersätta gammalt med helt nya saker.

Kaffekopparna som hämtades som gåva från gamla Leningrad (guldkantade, lite slitna, kopparna dansade alltid omkring på fatet på ett skvalpframkallande sätt) donerades till Emmaus före flytten.

Mitt kaffekoppsval föll på Villeroy & Boch, serien Artesano Provencal. Det känns vuxet och beslutsamt att ha köpt dem.

På tiden är det, ty om några veckor ska ju 60-årskaffet drickas!

20140714-221639-80199180.jpg

Annonser