I dag lade vi då till vid Skatuddskajen och resan var slut för denna gång. Skönt var det, och nu på äldre dar har man lärt sig att inte packa programmet för fullt. Sista dagen tog vi tunnelbanan till Bergianska trädgårdarna med fina rabatter och digra växthus.

Massor av kunskap erbjöds för den intresserade. Maken är ju den botaniska teoretikern-praktikern i familjen. Jag är den estetisk-romantiska njutaren – och i olika länders botaniska trädgårdar har vi funnit ett gemensamt intresse.

Besöket blev inte inte sämre av att Brunnsvikens vågor glittrade något kopiöst och Orangeriets restaurang serverade goda ekologiskt sammansatta mackor. Jag kan inte sätta tummen på vad som är rysligt svenskt med dessa bredda smörgåsar, men just såna här får man inte i Finland. Bedöm själv:

20140720-211116-76276096.jpg

Och sen har vi ju annat pursvenskt. Inte varnas man så här omtänksamt för farligheter i terrängen i mitt hemland:

20140720-211252-76372583.jpg

Återkomna till båten möttes vi åter av den brummande finska mentaliteten. Maken noterade flera gånger hur trevligt bemött han blev när han råkade stöta till nån stockholmare. På Mariella blev reaktionen däremot landsmännnens sura handviftningar och – ja brummanden. Detta är förstås att hårdkategorisera, men en åldrande man noterar sådana klimatskillnader
i beteendet.

På Mariella åt vi middag andra dukningen och hade oturen att stöta på en riktigt nonchalant och ouppmärksam servitör. Det var en kamp att få tallrikarna bortplockade, mat och dryck i det närmaste slängdes på bordet och när beställningarna inte stämde snorksnäste han purket. Han var finlandssvensk och på pensionens tröskel får man kanske tillägga.

Intet ont om Mariellas personal i övrigt, på utresan var det tvärtom motiverat att knäppa in en rejäl dricks.

Buller och brak är det på båtarna, karaoke och en råbarkad trubadur som skar i öronen. En av de finaste stunderna på hemresan från Stockholm är när de stora färjorna tar in i Mariehamn strax före midnatt. Den nattysta staden fylls plötsligt av febril verksamhet, i hamnen baxar färjorna in sig för att ta in och släppa av passagerare -det var två bussar, ett tiotal bilar, en grupp cyklister som rullade in denna gång. Denna aktivitet kan iakttas bäst från dansrestaurangens glasade aktersida.

Jag blir helt till mig av de fina kontrasterna, det pampiga i de stora fartygens manövrar. Det hela är precist organiserat och förlöper snabbt. Man är inte många minuter i hamnen, snart passeras Kobba klintar och vindmöllorna – finns de i Lemland eller Lumparland – och Ålands ljus försvinner i horisonten.

Detta är resans magi – och jag sitter vid fönstret från början till slut – helt oberörd av min omgivning – bandets skrälliga rytmer och de blinkande ljusen över dansgolvet.

20140720-213654-77814581.jpg

Annonser