Knoget har satt igång igen. I nya utrymmen, tysta sådana. Utanför brusar stadens absoluta centrum, här inne är det mycket lågmält. Vårt exilkontor sträcker sig över en hel våning. Korridoren vindlar fram. Vi är fem personer på jobb för tillfället nu, nja en stack just iväg. På semester! I morgon är det alltså ännu tystare.

Allt är ju annorlunda här i huset. Det mesta är magasinerat och mögelsanerat. Några flyttlådor var fick vi ta med oss. Det är intressant att se hur arbetskamraterna redan gjort de nya tillfälliga utrymmena till sina. Planscher har hängts upp, tavlor dinglar på spikarna som blivit kvar, porträtt av barn och barnbarn kantar fönsterbräden och skrivbord.

Mitt rum ser ut såhär för tillfället:

20140729-155837-57517566.jpg
Alldeles för kalt för min smak! De tre konstplancherna jag hämtade med mig räcker ingenstans. Jag ska krafsa lite i förråden hemma.

Märkligt hur viktigt det känns att sätta sin prägel på minsta temporära vrå. De flesta har ju i dag ingen egen arbetsplats, förstås, man är nomad som slår tillfälligt bo än här än där. Men många är vi som genast pyntar upp minsta lilla kontordslandskapsknut med allehanda. Egna granna muggar, vykort, en kudde, en pläd.

Det är för hett för tankeverksamhet just nu, och också lite svårt att komma in i rutiner i det ovana sparsmakade arkivlandskapet.

Jag ska kila in på Det stora varuhuset efter jobbet och kolla in cykelutbudet – förärades ju en velociped till 60-årsdagen. Åkdonet ska vara rött, inte ha så många växlar och vara av välkänt inhemskt märke.

Och en cykelhjälm ska det inhandlas förstås. Barnbarnen har bestämt att det ska vara en med en apbild på.

Nu smälter jag bort – vi hörs senare!

Annonser