Det regnar så det skvalar, hurra, hurra! Svalka i arbetsrummet! Tankarna rör på sig, en aning i alla fall. Jag har inlett arbetet med det efterlängtade storverket ”Stora finlandssvenska festboken”.

Nej, det tar tid innan den kommer i handeln. Till åtskillnad från ännu sommarlediga medförfattaren A (som redan grävt djupt i både jul- midsommar- och påsksederna) har jag startat för några dagar sedan.

Från början av livets fester. Före dopet inföll i äldre dagar barnsängskalasen. Och där både åts och dracks väldeliga, det sistnämnda så de gästande gummorna rentav trillade ner i källaren (enligt utsaga från Korsholm). Kalasen i uppteckningarna måtte ha timat före nykterhetsrörelsens glansdagar – snart kom också bistra professionella barnmorskor in med sina direktiv och bannlysningar av stärkande barnsängsglöggar.

Maten kvinnokollektivet levererade till barnsängsgården var den godaste man kunde laga, bånkonamat kallades den vanligen (mat för barnsängskvinnan alltså) eller nipibulla. Grötar bars fram i stora tråg, de var tätt socker och kanel-beströdda och hade rejäla smörögon. Det var skarpost och mjukost, det var vetebröd och vispabröd och kanelbröd och tjärrbröd (osyrat). Det var kannor med russinsoppa, högar av pannkakor.

Och byttpinn kunde få sig båntånan också. Hebreiska? Betyder att medföljande barn kunde få sig en smakbit av det goda. Alla läsare som inte jobbar på dialektordboken får invänta närmare förklaringar till bokens utgivande.

Denna matsprängda arbetsdag provade dottern, ena barnbarnet och jag en ny lunchrestaurang. Det är bökigt att i en ny arbetsmiljö hitta lämpliga sådana. Ibland slår det fel. Hungrig som jag var efter morgonens folkliga matstudier beställde jag wienerschnitzel.

På arbetsplatsrestaurangerna där vi vanligen äter (när arkivet verkar i sina rätta kvarter) är schnitzlarna lagom stora och har en liten kulle potatismos invid sig.

Här bars det fram en biff av enorma mått. Den vilade på ett berg av pommes frites och behövde två limeskivor att härbergera den väldiga ansjovisfilén och halva decilitern capris som krönte anrättningen.

Jag hade glömt att på lunchrestauranger i stora stan äter kraftiga karlar med väldiga aptiter och behov av näring och kolhydrater. Det syns på bilden att jag förkräcktes av anblicken.

Ikväll blir det ett äpple. Men först ska jag återvända till det folkliga överdådets förgångna värld en stund till.

Det regnar fortfarande! Ett trefaldigt leve!

20140731-154833-56913554.jpg