Den dräller och väller över FB, gruppen Pelastetaan Stocka, Rädda Stocka. 3448 medlemmar just nu och alla tycker de till. Alla vill de hjälpa stadens stora varuhus att stiga ur det förnedringens tillstånd det hasat ner i de senaste åren, förslagen är hundratals.

Mannen som startat projektet hade häromdagen sammanställt en 54-sidig rapport över allt man sänt in, ja faktiskt, 54-sidor behövdes för att härbärgera alla idéer. Jag vet inte om han har nån personlig dold agenda – men ett är säkert: befolkningen älskar detta varuhus, ängslas för dess framtid. Och har enormt fina och påhittiga förslag! Så mycket som folk reser och upplever i dag finns det ju en stor fond erfarenhet att ösa ur. Jag hoppas företaget tar texten till sitt hjärta – i dagens hufvudstadsdrakar hade man faktiskt redan kallat kunderna att bli rådgivare och samarbetspartners.

Som många (jag kan inte mera skriva huvudstadsbor, men nästan) är jag djupt fäst vid denna inrättning. Hela mitt liv har det stora varuhuset stått för glamour, upplevelser, kunnande, framtidsanda, internationalism, något extra.

För ett tag sen märkte också jag att hyllorna började se tomma ut, avdelningsplaceringarna var märkliga, personalen decimerad och servicen därmed sämre. Det hänger förstås också ihop med näthandelns framgång och de där billigare priserna. Men inte bara.

TV-serien om varuhuset Selfridges i London öppnade mina ögon. Harry Selfridge hade t.ex. aldrig tillåtit att kassan i hans emporium mitt i kundbetjäningen plötsligt vänder sig om, med kort och kvitto i hand, och med kollegan börjar diskutera fördelningen av kaffepauserna. Och utan att vända sig tillbaka mot kunden höll på med det samtalet en god stund.

Det brister i precisionen. Man är inte längre stolt över att vara stockmannit, stolt över sin avdelning, sitt sortiment, sitt kunnande som expedit.

Jag vet. Ty jag var långa tider under studieåren försäljerska på husgerådsavdelningen. Iklädd en grå uniform introducerades jag i arbetet av en ”sponsor” en äldre expedit. När fru Laxström tog semester blev jag ansvarig för bestickavdelningen. Jag polerade kräftknivar, såg till att lagren var välfyllda, kunde svara på alla frågor om matverktygen. Min avdelning var liten, men den skulle glänsa. När fru Laxström kom tillbaka bjöd hon mig på kaffe med bakelse. Jag hade hållit ställningarna – hon var nöjd och jag var stolt. Salig Harry Selfridge hade också dunkat mig i ryggen.

Det är unikt att tusentals människor ställer upp för ett privat företag på detta sätt! Med en sådan kundkrets i ryggen måste det gå vägen! Säkert måste man tänka om och tänka nytt och våga en hel del – men ett Helsingfors utan Stockmanns varuhus – det kan jag inte tänka mig.

Tydligen inte många andra heller.

20140802-185846-68326770.jpg