Det har blivit höst. Det finns ilsket folk på FB som påstår att detta konstaterande frammanar ett alltför tidigt slut på sommaren. Men det har blivit höst. Vad de än säger.

Mörka moln hänger över kustremsan jag ser ut över. Man behöver jacka och strumpor och ärmar. Det är förskräckligt fort dessa väderomslag sker. Bara nån vecka sen man satt och svettades med vidöppet fönster på jobbet.

Balkongväxterna börjar vara slutblommade. Efter varje tvätt viker jag ihop några sommarplagg och placerar dem i den bruna övervintringslådan. Solhattar och sandaler har jag redan plockat bort. Jag är inställd på höst nu.

Man har kunnat anmäla sig till Arbetarinstitutet, jag knäppte in mig i fräsiga damkören. Eventuella språkupputsningar får vänta till en annan termin.

Man kanske måste bo ett år på ett nytt ställe innan man riktigt känner sig i kraft för nya satsningar. Lite cykelutfärder på nya vägar kan passa som kvällsnöje, om vädret tillåter. Inte nya människor. Inte översättningsuppgifter och andra ”läxor”. Kanske inte församlingsliv heller. Ännu.

Vi har nått den tidpunkt på året då väninnan på Sarvsalö skall besökas. Obegripligt att det är ett år sen sist. Så mycket annat inprickat har jag inte. Bjuda tjejgänget på 60-årsmiddag, åka till Karleby på körförbundsmöte – och ses med klasskamraterna igen – vi bokade ju kabinett redan vid 40-årsfesten i våras.

Och sen vanligt familjeumgänge. Det låter skönt. Bekantskapskretsen har åter drabbats av allehanda sjukdomar och åkommor. Också dom som inte står en så nära blir det, i dagens socialmediala värld.

Man känner att varje stund livet är alldeles vanligt är det riktigt bra. På FB läser man också om dem som just nu har ett så kolossalt flyt på alla plan så det svindlar. Allt går dem väl, allt klaffar, beundran och framgång nästan dränker dem.

Det är något att vara tacksam för, naturligtvis. Kontrasten mellan de varierande livssituationerna i den virtuella världen känns bjärt och chockartad. Man grips av vanmakt varvad med irritation.

Och känner att en lugn och vanlig höst är vad man hoppas på.

Fast lite dunkar i ryggen inte skulle skada, förstås.

Nu ska jag rota fram lite förhöst-plagg ur garderobens djup.

IMG_2168.JPG