Etiketter
Vardagsknoget på exilkontoret har rullat in i sina invanda spår.
Klockan 6.10 ringer väckarklockan. Snooze trycks på högst 2×10 minuter. Morgonsysslor. 7.41 går bussen. 8.20 på kontoret.
Sen börjar småningom dagens arkivaliska studier, förarbetena till ”Stora finlandssvenska festboken” märkesverket i vardande. Grannen I rummet bredvid stökar just nu med kapitlet om kalenderutveckling. Jag läser uppteckningar om dop, barnsängskalas och kyrktagning.
Det är underbart men ställvis fasansfullt tråkigt. Kollegan A och jag har dock konstaterat att inga genvägar finns när man ska skriva om folklig fest. Du måste plöja igenom mycket material, texter som ofta i det närmaste är identiska, skenbart triviala berättelser, poänglösa beskrivningar.
Mitt i denna massa av information träder nämligen småningom mönster fram, de döda anteckningarna börjar leva, du börjar förstå vad som händer.
Där står de, storgudmor och piggudmor, i sina svarta schalar, plockande med dopbarnets fina spetsmössa, allvarliga i sitt uppdrag. Där kommer den raska unggudfar springande mot prästgården med barnet i famnen – det hör till, annars blir inte barnet rörligt och flinkt.
Hoppas det inte går som för gammelgudfar som kom fram med bara fällar och lakan och täcken i famnen – det påpälsade barnet har trillat ut på dopfärden.
Där ligger hon på knä, bånkonan, den nya modern, hon ska kyrktagas och eftersom hon inte är gift får hon knäböja på kala golvet, pallen är för ”ärliga mäns hustrur”. Njuggt utdelar prästen välsignelsen och räcker efter en rejäl uppläxning henne handen med orden ”gå och synda inte mer”, horbönen som den kallades.
Vi har också historian om den kavata torparänkan som efter makens död fick ett utomäktenskapligt barn. Just då prästen öppnade munnen för att efter den motvilligt uttalade välsignelsen sätta igång moralpredikan avbröt det härliga fruntimret honom med orden: ”Jag är inte den första som fått ett oäkta barn – och är jag den sista tycker jag du ska tacka mig”. Varpå hon självsvåldigt skakade prästens hand och slank ut genom dörren.
Uttryckligen detta handslag var avgörande – det var porten till återgången till det vanliga – kvinnan var åter ren, fick äta med de andra, röra sig ute. Onda väsen rådde inte längre på henne. Det var en stor lättnad, konstaterar uppteckningarna. Om man var ”ärlig mans hustru”, alltså.
Inte så länge sen detta var realitet.
Nå, sådär förlöper dagarna. I forntidens scenarior.
Ca 16.30 är dagen slut. Samlingar och kartotek slås igen.
Handla middagsmat, läsa kvälls-HBL på mobilen i bussen, diskmaskin, tvättmaskin, bloggande i den egna skrivvrån.
En angenäm tillvaro i sin enkelhet, får man konstatera!
Carola Ekrem 