Vi planerar en resa till London på sportlovet. Som traditionen bjuder kan man nästan säga. När jag checkade biljettpriserna till Hampton Court ( S känner sig sinnad att undersöka trädgårdslabyrinten där) märkte jag en sak: besökare som kunde bevisa sig vara 60 år fyllda fick seniorrabatt.

Det var nytt. Första gången jag kvalificerar för nån sorts pre-pensionsbiljetter! Jag googlade lite och fann att det inte alls var ovanligt. Webbartikeln ”Benefits for the over 60s” listade ”loads of exciting benefits” för oss seniorer – som ju ännu faktiskt kan ha några år till den egentliga pensionsåldern.

I artikeln konstaterades att folk i allmänhet är ”none too happy about turning 60”, men att de ekonomiska förmånerna kan lindra bedrövelsen något.

De flesta – kanske alla – rabatter beviljas bara landets egna invånare, men det var egentligen inte de ekonomiska realiteterna som fick mig att haja till. Nej, det var det faktum att jag nu definitivt räknas ingå i seniorernas lag, gänget i tredje halvleken, hur man nu vill beskriva det.

Jag har inget alls emot det, jag har levat en god stund. Och har väninnor som är tjugo år äldre. Men ändå. Var det en ny tanke.

Jag minns frågelistan ”Att bli gammal” vi gjorde på Folkkultursarkivet ett tag sen. Vansinnigt fina svar, djupa analyser, täta beskrivningar. Och en tanke var vanligast: förvåningen över att man plötsligt var gammal, att den rynkiga smått krumma tanten som mötte en på gatan i fönsterrutans spegelbild var man själv.

Själen var decennier yngre än födelsedatumet på passet.
Man såg sig plötsligt utifrån, som omvärlden ser en.
Den vägen skola vi alla vandra och jag är kommen till vägskälet nu.

Och nästan fyra pund billigare kommer jag in på Hampton Court, imagine that!

IMG_0282.JPG

Annonser