Vid uppnådda 60 år kan jag konstatera att jag skrivit en hel del. Också böcker, både ensam, i par med nån annan eller tillsammans med ett större arbetslag.
Jag har skrivit om ramsor, minnesverser, lekar, fester, om hur de finlandssvenska traditionerna har samlats in, jag har skrivit om spökhistorier, om barntraditioner och kyrkoturism. Just nu har jag publicerat en stor arkivhistorik tillsammans med tre kolleger, jobbar tillsammans med en fjärde kollega med festseder i ett bredare perspektiv och har personligen lämnat in ett manus om finlandssvenska ordspråk.
Gemensamt för allt detta fåfängliga skrivande är att nästan ingenting av det har uppmärksammats, än mindre refererats eller recenserats i finlandssvenska dagstidningar. Böcker kan ha sålts slut, ja en var t.o.m. välsäljande bokklubbsbok i västra grannlandet. Men jag har hört oändligt lite om vad mina medforskare, eller den finlandssvenska allmänheten har tyckt om mina texter.
Jag är inte ensam om detta öde, nej tror jag det, att sitta och jobba i ett vakuum, s.a.s.. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att vara en av dom författarna som kan invänta en recension i snabb takt, säkert som amen i kyrkan och brevet på posten. Det måtte vara annorlunda.
Jag har fullständigt slutat förvänta mig någon som helst reaktion på mitt arbete. Ibland smyger det fram någon kommentar när man rör sig bland folk. Men det är oändligt sällan.
När det hänt på bredare front, nån enstaka gång, då var det en sågning som nästan tog musten ur en. Nån kollega som ville hämnas och ösa galla. Så det är kanske lika bra att det är tyst i huset.
Man får koncentrera sig på hoppet att ens skriverier kommer en anonym framtid till nytta. Om man inte slutar med verksamheten, alltså.
Men det är bara inte ett alternativ.
Carola Ekrem 