En del ordspråk är huggna i sten. Ett av dem hittade jag på väggen i Lovisa gymnasium där en hel rad visdomsord finns återgivna på trapphusets väggar. Unga skall man lära, de gamla skall man ära, stod det.

Må det? Dagens värld inbjuder till ständiga krockar mellan nytt och gammalt, unket damm och friska vindar, snabba ryck och långsamt masande. Intet nytt under solen, jag vet. Men på en väldigt kort tid har rytm, takt, innehåll och flöde förändrats en hel del i alla audiovisuella medier. Inget är ju som förr. Vi är inte bundna vid programtabellens fållor, utan kan skapa våra egna paket av TV, radio, kombinerat med poddar och musikinslag, ja jag vet inte vad. Flera av väninnorna i min åldersgrupp ser nuförtiden aldrig TV i realtid, livet styr förbrukandet, inte tvärtom.

Det finns sådana vansinniga mängder att välja av, och lättare lär det bli år för år, vecka för vecka, nästan. Man behöver inte haka sig fast vid enskilda program och fastna i stela lyssnar- och tittarvanor. Man behöver inte stå ut med de program man ogillar, det erbjuds annat.

Och en sak har man ju inte heller anledning att lägga tid på i detta mediesnabbköp – att marra och kritisera och storilskas över de program som inte faller en på läppen. Som kanske inte ens är avsedda för ens egen målgrupp. Som man med lätthet kan hoppa över.

Av familjeskäl tar jag alltid åt mig när den riktigt elaka kritiken drabbar en viss sektor av detta medieutbud. Samtidigt märker jag att jag skäms över kritikerna. Jag tycker den som bara för magsurhetens skull kastar sitt raseri över andra – utan att ha speciellt väl uttänkta argument när det skrapas närmare på ytan – lika gott kunde hålla tyst.

Det ryser i mig när kritikerna dessutom lyfter fram ur arbetslivet och offentligheten försvunna namngivna personligheter som exempel på hur medieverksamhet borde bedrivas ännu i dag. Jag tror faktiskt många av de omnämnda inte känner sig smickrade. Kanske tycker de som jag att sådant bakåtsträvande idealiserande i det närmaste är genant – ja rentav för hela gamylgardet (dit jag också räknar mig). Signalerar att alla seniorer är lika begränsade i sina omdömen.

Inte ska man ära de gamla i syfte att lära de unga – det är bakvänd ordspråkslogik i dag. Istället har också vi gamla eller halvgamla en hel del att lära. Och framför allt bör vi, unga som gamla, lyfta fram ett hedersord, nämligen respekt. Respekt för utvecklingen, respekt för mångfalden, respekt för allas rätt till alldeles egna tycken och preferenser.

IMG_0469.JPG