Så står det på en liten skylt vi hängt upp balkongen. En enkel sanning. Man kan säga att veckan inbegripit alla tre ingredienser. Det var 60-årsfirandet på jobbet, och sen, ja sen har det mest varit sång alla dagar.

Damkören har finslipat för deltagande i avgående dirigentens konsert i Sibeliusakademins serie på Musikhuset. Vi framförde bara en sång, ett härligt arrangemang av Vårvindar friska – och presenterades därmed som ett av hennes instrument, vid sidan om pianot och cellon.

När uppträdandet var avklarat kunde man luta sig tillbaka och avnjuta resten av den sanslöst fina konserthelheten. Nu drar vår dirigent, Andrea Eklund heter hon, lägg på minnet, vidare till studier i London. Var vi kommer att höra av henne vet man inte, ty skicklighet finns både på musikbearbetningens, sångens och det lediga uppträdandet sida -opera?

Bakom oss i salen satt hennes familj och jag tittade speciellt på mamma och pappa. Deras stillsamt stolta, lyckliga utstrålning, säkert kombinerad med en liten förvåning över vad det egna barnet kan prestera. Det är ju föräldraskapet i sin glans: att se att ens lilla barn utvecklats till något eget, speciellt och glänsande.

Ett glas vin med sångarsystrarna avslutade kvällen, sen hem till goda gubben, lyssnande på mitt eget barns podd (Eva och Pöll), på traditionellt vis till fredagsbubblet. Det är nog alltid lite intressant att tänka på att det är vår Lill-Eva som framträder, både här och där i dessa dagar.

Och nu sträcker sig lördagen framför oss. Ja, det är snart eftermiddag, vi sitter ännu och lapar kaffe. Sen får det bli en cykelutfärd, vi har sett tillräckligt av huvudstadens damm för denna vecka. Solen skiner och havet glittrar.

Good Times.

IMG_0472.JPG