Som bloggläsarna kanske märkt har min damkör haft ett litet projekt på gång: deltagandet i vår avgående dirigents konsert i Sibeliusakademins högklassiga serie på Musikhuset. Dirigenten reser ut i världen för vidare studier och visade i denna konsert upp sitt kunnande på ett sätt som slog oss korister och resten av den talrika publiken med häpnad.

Hon hade samlat musiker- och sångarvänner och inkluderade även sin egen startkör Lyran och den kör hon det senaste året dirigerat – Arbis damkör Vox Femina. Rent av hade en folkvisa arrangerats just för vår kör. Så vi var glada att anses värdiga att vara med. På ett pyttelitet hörn, bara som en bit i det stora pusslet som åskådliggör hennes vidd och bredd som musiker och arrangör.

Musikhuset i Helsingfors väcker lite dallriga associationer hos Svenskfinlands damkorister. Vår samfällda jubileumskonsert där ifjol recenserades ju bitande elakt av HBL:s musikkritiker. Amatörkörerna ställdes i bjärt kontrast mot studentkörernas fräscha kompetens.

Nå, konserten i fredags gick av stapeln, vi gjorde vårt, det tog väl cirka tre minuter i anspråk av en två timmar lång njutbar och spännande helhet.

Och i dag fick det hela en hänförd recension i HBL, precis som riktigt och rätt var. Man läste glad. Tills den kom. Satsen som slog hål på mycket av fröjden både från körövningarna och konserten. Så här stod det:

”En gästande ensemble från Lyran höll hög nivå, medan Arbis damkör Vox Femina sjöng med stor entusiasm utan att kvalitativt höra hemma i det här sammanhanget”.

En mästare att skriva kort och riktigt elakt var hon, recensenten. Med några ord målade hon upp situationen. Stor var gummornas iver, man riktigt hör hur de gick på och tog plats, men hur i fridens namn hade de förirrat sig in i denna högkvalitativa musikborg. Pinsamt.

Recensenten kunde:
– ha låtit tantkören vara onämnd
– ha skrivit att det är fint att konsertens huvudperson också gett sig in på musikarrangemang för amatörer, vilket ett framträdande visade prov på (framförandets låga kvalitet kunde ju barmhärtigt förbigås)

Men icke. Som dottern sa: tror du en manskör hade fått ett sådant omdöme, hur ynkligt dom än brummade på?

Inte en sekund trodde ju gummorna heller att de nådde lika högt som resten. Men att musikutövande på olika nivåer inte kan få figurera i gemensamma sammanhang, det förstod jag inte när Wilhelm Kvist hånade oss senast, och det inser jag inte nu när Tove Djupsjöbacka fortsatte i samma uppbyggliga anda.

Den som sig i leken ger ska leken tåla, kan man ju säga. Men se, nonchalant elakhet, det fördrar jag inte.

Och jag vill aldrig, aldrig nånsin själv glömma att nån kan bli väldigt ledsen över en förflugen raljerande mening.

Och minnas att det är väldigt viktigt vad man talar och skriver.

Och att tiga och sudda ut ibland kan vara renaste guld.

IMG_0473.JPG