60-årsdagen kom och gick och nu befinner jag mig på det årtionde då pensionstiden är i antågande. Jag har alltid tyckt att jag klarat av de jämna årsdagarna bra, har aldrig tyckt det är traumatiskt att fylla 30, 40, 50. Inte 60 heller, jag är helt i takt med min ålder.

Men något är annorlunda denna gång och jag har inte riktigt kunnat sätta tummen på det. Så kom jag på det, under en och samma bussresa faktiskt. Jag brukar läsa på vägen till jobbet. Har just avslutat Fredrik Backmans underfundiga ” En man som heter Ove” och satte sedan i gång med Owe Wikströms ”Den dolda dörren. Om undran inför döden”.

I dessa väsensskilda litterära alster fäste jag mig vid en liknande formulering. Backman skrev: ” En av de plågsammaste stunderna i varje människas liv är förmodligen insikten om att man nått den ålder då det finns mer att blicka bakåt än framåt mot.”

Så känns det just nu, även om plågsamt kanske är ett för starkt adjektiv.

Och vad skriver Wikström? ”Vid de stora övergångarna i livet tvingas vi göra en sorts positionsbestämningar. Vi blir då varse att den tidsrymd vi har avverkat blir allt längre – samtidigt som den tid som återstår obönhörligen krymper”.

Wikström konstaterar att insikten ofta slår en före eller efter 60- och 70-årsfesterna. Mitt i kalasens larmande skratt kan melankolin och det stora vemodet drabba festföremålet.

Där har vi min sjuka kort beskriven, den oförklarliga sorgmodigheten och oförmågan att se nån mening i att starta nya projekt, mitt timglas börjar ju vara fullt.

Sanningen är ju den att timglaset kan fyllas redan i kväll, eller först om 30 år. Så melankolin är slöseri med tid, onödigt grubbel, meningslös mållöshet. Men på något sätt kändes det bra att läsa författarens och religionspsykologens beskrivningar. Det är alltså helt normalt. Och inget att skynda sig igenom och skjuta undan heller. Känslan får ta sin tid.

Just nu känner jag mig som den torkade midsommarstången vi hittade på cykelfärden. Uppriggad i en gatlykta var den, originellt nog. Där svajade de prasslande löven och en gammal ölburk i höstvinden.

Men kanske riggas nya friska lövruskor upp i toppen nästa sommar igen. I försommarbrisens sus. Som blåser bort vankelmod och melankoli.

IMG_2309.JPG