FB tipsade i dag om ett aktuellt TV-program där några finska folkloristkolleger av högsta professionella dignitet framträdde. Det hela gällde trollformler med vilka man väckte kärlek, mustiga texter med ord som på familjevänlig sändningstid ersattes med flöjtande gökrop för att skona små öron. Insamlade av Lönnrot, förvarade i det rum i Finska litteratursällskapets arkiv som kallas ”det allra heligaste”, kammaren med de äldsta originaluppteckningarna till det som en gång skulle bli vårt finska nationalepos.

Fulla av vördnad var TV-redaktörerna, det skämtsamma greppet till trots. Luften dallrar i det arkivrummet, det vet jag efter många besök. Av nationell egenart, av det dolda och halvt hemliga, av kunskap och berättelser som är nyckeln till vår nationella identitet och självkänsla – den ibland sorgligt glömda och borttappade.

Och jag kom på mig att tänka: inte är de folkloristiska samlingarna på min arbetsplats, Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv lika högt värderade. Inte ens inom husets väggar, där arkivets namn, det på folkkulturen anspelande med jämna mellanrum är utrotningshotat.

Ändå har vi, om inte kalevalarunor, i våra arkivskåp både det ena och det andra av yppersta intresse. Ibland dyker någon hänförd forskare upp, kastar sig över de tättskrivna folkmedicinska uppteckningarna och de exotiska fotografierna eller de åldriga balladerna – och för den delen allt det underbara dagens meddelare har sänt in i de årligen aktuella frågelistinsamlingarna.

Men ofta är ointresset totalt.

Just nu är största delen av samlingarna evakuerade undan mögelsaneringen, på annan plats än vi arkivråttor. Jag saknar dem väldeliga efter trettiofyra års närumgänge.

Och drömmer om att nån gång innan jag pensioneras få höra det finlandssvenska kulturarvet omtalas med den vördnad och värme som slog igenom i dagens finska TV-inslag.

IMG_2339.JPG

Annonser