Man hann knappt blinka så var denna weekend förbi. Gårdagen tillbringades helt och hållet i 60-årsfirandets tecken. En middag i damsällskap skulle i retrospektiv ätas födelsedagen och flyttningen till ära. Var det sista kalaset för de sex jämna årtiondena nu? Sannolikt, men ho vet. Duktigt har jag högtidliggjort mitt jubelår i alla fall.

Trerättersmiddag för fem innebär lite logistik och planering. Vi har aldrig testat äta middag med gäster vid vårt enda matbord, mitt i lilla köket, än. Det klarade sig och hettan från spisen blev inte överväldigande.

Det är dock märkligt hur också säkra matkort har en tendens att misslyckas när de skall serveras utom familjekretsen. Maken och jag fick mixtra lite med ”Snorkfrökens hönsrätt” som först blev både bränd och vattnig. Vår nya spis är lite oberäknelig, nämligen. Cheesecaken tyckte jag var väldigt söt, men den bättrade sig i kylen. Jag är en ängslig kock.

Nå, gästerna tycktes trivas och allt förlöpte väl. Maken deporterades undan tjejsnacket till dottern som trakterade flyktingen kungligt med wiener schnitzel och apfelstrudel. I det hushållet bor två säkra och experimentsugna matlagare.

Dagen efter kalaset tog vi en nio kilometer lång cykeltur i det härliga höstvädret. Sen fixade vi tabberasmiddag med rester från gårdagen, man kunde med fördel dinera på balkongen.

Och så beundrade jag det fina tillskottet till barskåpet gårdagens kalas inbringade. Vin, bubbel och blommor. En förträfflig helg.

IMG_2357.JPG