Det var en intensiv dag. I trappan till Hufvudstadsdrakens kontor hade man tänt gravljus vid lunchtiden. Ett ljus för varje hotad tjänst. En yrkeskår håller på att decimeras dödligt. De fladdrande lågorna var en talande bild.
Mycket sådant dessa dagar. Samarbetsförhandlingar, fasliga ord, det hoppar fram överallt. Sådana tider.
Men också glädjen kan drabba en oväntat. I ett grått kuvert, med felaktigt angiven adress kan den anlända, efter att ha trissat runt stan ett extra varv.
Där låg kuvertet i postfacket när vi kom från lunchen. Jag får sällan snigelpost. Såg betydelselöst ut, nja det hade en blå Prioritaire etikett förstås.
I kuvertet fanns ett papper där det stod att jag tilldelats ett pris av en lärd akademi. Att man tyckte att jag idkat betydelsefull forskning och på ett berömvärt sätt populariserat min vetenskap.
Det är i detta skede jag brukar vakna. Jag är inte van med sådana bud. Sån plötslig glädje. Jag brukar sköta mitt skrivande och talande helt obemärkt. Beröm är jag fullkomligt främmande för.
Nu blir det resa till universitetsstaden på andra sidan viken. Utdelning och middag och maken som inte har nån frack. Dom får ta oss som vi kommer.
I dagens socialmediala värld går glädjen lätt att dela. Man kan inte låta bli. Och så många har varit rara, gillat och kommenterat. Några av dotterns kolleger från radion hälsade. En hade intervjuat mig om barnkalas, en annan om utedass, den tredje hade gjort ett program om döden där jag var med.
Minsann har jag populariserat min vetenskap – teoretisering är liksom inte mitt gebiet eller min förmåga. Men att detta pratande och skrivande och upplysande rent av anses värt ett pris, det känns ännu svårt att förstå.
Mest av allt är jag slagen av förvåning och tacksamhet. Och av enorm glädje!
Carola Ekrem 