Mikaelidagen, barnens och änglarnas dag. Det var mässa ”för stora och små” i Domkyrkan. Jag blir alltid till mig när jag inser att min hemkyrka numera är en medeltidskatedral. Med väggmålningar och uråldrighet.

I dag fylldes gråstensmiljön av liv och glam. Tiotals barn från olika församlingsgrupper, barnkören (med vår T som ivrig sångare), det var dop och det var en sjuherrans kalabalik.

Det var en högmässa som himlens änglar klappade i händerna åt! Pastor Johan höll i arrangemangen med mild auktoritet. När så många barn är tillstädes blir det sorl och brus och vrålande bebisar och – ja aktivitet.

Men det funkade. Kyrkan var full, logistiken kring nattvardsgången var utmanande, men alla fick del av nådamedlen. Kören lyckades överrösta suset och bruset. Och när pastor Johan slutligen nedkallade välsignelsen och alla brast ut i slutpsalmen ”Måne och sol” (hurra för Egil Hovland, mästerlige tonsättaren) – ja då var euforin total.

Pastor Johan kunde knappt hålla sig stilla bakom altaret, man såg att han blev på gott humör över hur livfullt allt var. Välsignat bökigt och stökigt! Vilken fin högmässa! Mikaelidagen har blivit en av kyrkoårets absoluta höjdpunkter.

I dag blev det slutgiltigt höst. Löven har gett efter för en mäktig brokig ”ruska”, havet hade en mörkturkos fantastisk färg, skyarna hängde tunga. Det var en dag lämplig för värmande mat, hos oss mac and cheese med god rönnbärsgele tillverkad av dottern.

Nu tar vi sikte på allhelgona. Och hoppas glöggen snart dyker upp på alkoholmonopolets hyllor.

IMG_0480.JPG

IMG_0481.JPG