Höstlov. Liten färd till Borgå med familjen. Shopping i gamla stan. Små, små tårtor och kärl till barnbarnens dockskåp. Maken köpte ett Borgå-mått att använda som ölstop. Dottern handlar för en uppenbarligen fantastisk Halloweenfest för vänkretsens barn.

Jag bara tittar, det gör jag mest. Nuförtiden är det väldigt lite jag fattar oemotståndligt tycke för.

Men där stod den, skylten, i en av presentbodarna. Nu ligger den här på köksbordet och har ännu inte hittat sin plats i hemmet.

Men den måste få en synlig plats, ty dess budskap måste jag ha i sikte ständigt. ”Don’t look back, you’re not going that way”, så står det.

Det där behöver jag minnas. Mitt liv är kommet till ett skede då väldigt mycket ligger bakom. Allt det goda omsluter en som en varm schal. Men allt det negativa – det är det man plötsligt likt Lots hustru i den bibliska berättelsen ser tillbaka på. Och stelnar till en saltstod som inte kommer nånvart.

Det är enormt mycket diskussioner om min forna församling, Petrus, i alla tänkbara medier just nu. Allt det som fick mig att fly för några år sedan ramlar nu ut ur skåpen. Det är andra människor som plötsligt öppnar munnen. Jag säger inte ett pip. Det behövs inte, alla oförrätter, allt vanstyre har plötsligt blivit öppen kunskap. Det känns befriande.

Men samtidigt är det inte bra att tvingas se bakåt. För som skylten påminner är jag redan på väg annanstans. Eller borde vara. Men snart blir nog situationen i Petrus massmediealt ointressant igen – på gott och ont.

Fast jag borde kanske ha fler skyltar, en på jobbet också. Även där gäller det att inte fundera på gamla tråkigheter och misslyckanden. Utan hellre satsa på att undvika nya fadäser. I den mån man själv kan.

IMG_0483.JPG

Annonser