Denna grådaskiga söndag ska jag för det mesta tillbringa i tåget. I en svag stund gick jag med på att bli styrelsemedlem i FInlands svenska damkörsförbund. Vi har extra förbundsmöte i Tammerfors i dag. Så det är bara att sätta sig på tåget.

Ingen nöd här, det är varmt i vagnen, jag guppar förbi ett tröstlöst landskap. Gårdagens sol har slocknat och nu är det mulnare än mulet. Jag har definitivt avlägsnat mig från huvudstadsregionen, det visar ju redan konduktörens hälsning. Snart är jag i mustamakkarastaden – den svarta blodkorvens hemviste – maken älskar den. Men lingonsylt. Kanske får vi lite till lunch?

Knappast, det blir nog utslätat Scandic-konferenskrubb.

Snart stannar vi i Tavastehus. Denna bit av resan gjorde jag flera gånger om året som barn. Här var ju mummola-mommobo. Jag ser moster spana på stationen, äntligen kommer de! Så länge sen! Alla är döda, hemmet sålt.

Och här sitter jag, själv mommo nu, i mitt tåg. Jag har bunkrat med två böcker. Ett brev borde också skrivas, och sen är det ju skönt att bara guppa fram och sitta och fundera lite.

Så, moro på er bara!