Detta är mitt 497:e blogginlägg, vet statistikräknaren berätta. Undra på att allt börjar gå i repris. Ämnen, livet, åren. Det var åter dags för bokmässa, av statistiken framgick faktiskt att nån just i dag läst det inlägg jag skrev om temat för ett år sen. Det ser man också av statistiken, nämligen.
Själv har man ju inget minne av vad man skrev ens för en liten stund sen, så jag slog upp min text. Jag tycks ha beskrivit bokmässan som en liten turistresa, speciellt kulinariskt. Sen berättade jag om pinsamma uppträdanden jag gjort på några tidigare mässor.
I år var ingen intresserad av mig som uppträdare, varken mig eller mina medförfattare till en riktig tegelstenshistorik om Svenska litteratursällskapets arkiv under 125 år. Nej, jag kan förstå att boken ter sig avskräckande. Men den är bitvis ganska spännande, väldigt jordnära till en del, både lätt och lärd – och i det digra personregistret lär varje finlandssvensk hitta, om inte en släkting, så i alla fall kända namn.
Så om ni stöter på den, ta gärna en titt. ”Arkiv minne glömska” är dess huvudtitel. Jag rekommenderar särskilt kapitlen om våra underbara ortsmeddelare, missa inte ”Adina Stenman, ett berättaröde”. Eller V.E.V. Wessmans underbara resor på cykel på jakt efter utdöende traditioner. Eller … nja kolla på biblioteket! Lyft ner boken försiktigt från hyllan. Den är tung och otymplig. Ingenting att läsa sängliggandes.
”Ett standardverk om arkivens historia”, kallades den i en av våra fåtaliga recensioner. Men osexig på mässarenorna, ohjälpligt.
Hur svängde nu denna blogg till ett reklaminlägg för en bok som redan dolts i glömskans dimma? Säg det? Kanske för att jag tycker att vårt epos förtjänat ett lite bättre öde?!
Jag skulle ju egentligen berätta att det mest blev kringlor, ostar och korvar detta år igen. Och några pocketböcker, deckare, en andlig betraktelsebok och två Dagens lösen som vanligt, det andra till julklapp.
En sån dag alltså. I spårvagnen hem såg jag att damen mittemot hade en bokkasse från Litteratursällskapets mässavdelning i famnen. Det var nästan så jag frågade: ”o, vad har damen hittat bland Svenska litteratursällskapets böcker, vågar jag fråga”?
Tänk om hon svarat: ” en tung historik av uppenbart hög standard, Arkiv, minne glömska” heter den”.
Men det är osannolikt. Antagligen hade hon Södergran i pocket, Wallins resor och nyutgåvor av Topelius dikter i påsen. Inget fel på dem givetvis.
Sånt e livet!
Carola Ekrem 