Alla möjliga filurer

Vi har firat aktiv adventsweekend. Och mött olika människor. Släkt och vänner.

Och filurer. Ordet får beskriva en slags obeskrivbar vardagsstollighet och oförmåga att umgås med folk. Här några exempel:

I går gjorde jag sällskap med T till simhallen, hon avlade sista lektionen av Folkhälsans simkurs för hösten och vandrade hem med ett fint 200-metersdiplom i fickan.

Men innan simmande började fördrev hon och en väninna lite tid i bassängen, och det är klart att det finns en massa sprätt i åttaåriga sjöjungfrur. Och si det gillade inte ett bastant konditionssimmande fruntimmer de råkade stöta till – alldeles lite. Den skopa ovett hon öste över oförskämda inkonsiderata barn gick inte av för hackor. Stod inte i proportion till brottet s.a.s.

Kan vi ju inte alla samsas och ha det skoj här i hallen, drog jag till med – för jag kunde ju inte i barnens närvaro säga det jag egentligen ville.

Det hemska var att jag tror att utbrottet åtminstone till en del berodde på att sjöjungfrurna stojade på högljudd finlandssvenska. Det är ofta man får den aningen i dagens Finland, tyvärr.

I dag var det då dags för Hosianna-gudstjänst i Mataskärs kapell. T:s kör sjöng adventsvisor. Gammelfarmor, mommo och mofa hakade på. Gammelfarmor (87) hade haft en incident i bussen häromdan, berättade hon. På busstationen frågade hon den inkommande bussens chaufför om hon skulle få sätta sig i bussen trots att han skulle ta en paus före avfärd. Nå det kunde väl gå, morrade kusken. Men sen drog han till med ett rungande PERKELE!

Varifrån kom den svordomen? Hoppeligen inte som en reaktion på svärmors (efter ett helt liv i landets huvudstad fortfarande) knackiga finska.

Nå, dagens filur-situation var i alla fall garanterat opåverkad av modersmål och språkkonflikter. Den ägde rum i risgrynsgröts-kön efter gudstjänsten i Mataskär. Som bakgrund bör berättas att maken nu på äldre dagar plötsligt begåvats med en intressant vit ton på en del av sitt skägg. Då han annars är rätt mörkhårig är effekten lite överraskande – och riktigt stilig, tycker jag.

En (för oss obekant) man i kön vände sig om, plirade på makens haka och frågade: ”har du färgat ditt skägg, eller är det faktiskt din naturliga färg”?

Jag önskar jag hittat på ett dräpande svar, maken själv skrattade till och försäkrade att naturen stod bakom kulören. Den filuren var nog mer av en stollepetter, tycks det mig.

Ibland är tillvaron mest lik en konstruerad filmintrig.

Nedan har vi två filurer hemmahörande i familjen. T lägger in risgrynsgröt efter förrättat sångarvärv. Två rågade tallrikar slank ner. Gammelfarmor däremot hade lagt in en braklunch på seniorboendet och fick inte ner en pepparkaka.

Nästan 80 år mellan de två damerna.

Åter advent

Känns inte så länge sen vi packade ner julpyntet. Nu är det dags att plocka fram det igen. Men i en ny lägenhet. I hemmet där vi bodde i 27 år hade varje prydnad sin etablerade plats. Vissa tavlor ersattes under julsäsongen av tomteprydnader, julkrubban hade sin givna plats, adventsstaken sin.

När vi packade ner senast hade vi inte en aning om att det nästa år skulle pyntas i ett nytt hem. Med ytterligt få stöpslar och hårda väggar som inte inbjuder till överlopps spikande.

Men med en inglasad balkong som ger möjligheter till nya dekorationslösningar.

Jag tassar omkring med adventsgrejorna, prövar mig fram. En ganska njutningsfylld syssla egentligen. Ett nytt perspektiv på välkända ägodelar. Det mesta kommer nog att få sin plats. Kanske en ny överraskande plats.

Det tycks ligga en djupare filosofi i detta enkla pysslande.

Och vid midnatt knäpps julradion på. Undrar med en hurudan version av Hosianna man inleder i år? I morgon öppnas scoutkalenderns första lucka. Enda kalendern där man följer det aktuella kyrkoåret.

Ingen överraskning kommer att möta mig där. Det första ljuset lurar givetvis bakom luckan för första advent.

Fattas bara annat!

To absent friends

Satt och kollade FB i kolmörkret någonstans på Västerleden. Mitt bland alla anmärkningar om jäklig väderlek och nya humoristiska kattbilder och lärda utläggningar om nutidslyrik rullade det fram: budet om att Timo gått ur tiden.

Mörkret blev dunklare och minnena vällde fram. Jag visste att Timo, min långvariga körvän, varit svårt sjuk länge. Sedan kören avslutade sin verksamhet har jag nu och då fått hälsningar och sett foton på de sociala medierna. En avmagrad, grå Timo, olik sitt forna sprittande jag framträdde där. Men fortfarande med humor, galenskapskommentarer och ironin i behåll.

Via Timo minns jag 18 år av härlig körsångssamvaro. Gnabbet och skratten tenorer och basar emellan, stunderna då alla fyra stämmor lät – nästan bra. Allvarliga teologiska diskussioner vid pauskaffet. En fantastisk bussresa Timo bjöd kören på till sin dåvarande hemort Orimattila. Stjärnorna tindrade både på himlen och i taket på Orimattila kyrka. Timos i kåpor skrudade munk-kör sjöng medeltida julsånger. Stearinljusen skimrade, det var dan före dan.

Många av människorna i min kyrkokör fattas mig i dag. Av olika anledningar. Jag inser att det är så här det blir framledes – priset för att få leva är att vännerna omkring en försvinner, en efter en. Vandrar vidare, vissa i förtid.

Man kan barnsligt hoppas på att få återförenas i den stora himlakören ovan molnen.

Och i år blir det julkort till förmån för cancerfonden.

Till din ära och åminnelse, my absent friend, Timo!

Strunt-julmarknad

Julmarknader är det bästa jag vet. Har besökt en hel rad: i Wien, Hamburg, London, Stockholm, Köpenhamn.

Och i dag marknaden i Esboviken, men det var en riktigt struntmarknad. Så fel att kalla den ”julmarknad”. Nu tänker jag inte på det faktum att dem var för tidigt placerad, en vecka före första advent. Utan på att den var: utan stämning, slarvig, tråkig, ojulaktig och helt meningslös. Ingenting skiljde den från de vanliga s.k. ”marknaderna” som ordnas här i landet med jämna mellanrum året om.

Det var marknadskringlor och rottingmöbler och alla politiska partier (!) i sina tält. Inte en gran i sikte, inte en julvisa att lyssna till. Ingen jul alls!

Grått, trist, poänglöst – och kändes det – väldigt finskt. Det känns dystert att konstatera det senaste. Att finnar inte kan, inte får ordning på evenemang, inte ids ta intryck från kontinenten – ens när det gäller julmarknader.

Det behövs ju så lite, egentligen, lite finess, lite glamm och glädje. Men när sannfinländarna står där och pöser finsknationella och rasistiska i sitt tält är väl loppet kört. Svenska folkpartiet hade sitt lilla tält där också, det var åtminstone piggt julrött.

O, så gärna jag skulle vägleda marknadsfolket lite med intryck från den europeiska julmarknadstraditionen! Men några små justeringar skulle vi skapa tidernas finländska marknadskoncept!

T och S åt t.ex. världens godaste plättar med grädde i världens tråkigaste och schabbigaste marknadstält.

Hej, hallå! Ska vi göra något åt saken! Tuumasta toimeen!!!!

Snövitt

En alldeles ny vy för mig utbreder sig från höghusets fönster: Sökö och Esboviken i vinterskrud. Outsägligt vackert skådat från ovan, annars är jag i likhet med många ålderskamrater tveksamt inställd till den vita varan. Slask, halka, insnöad bil (garage har vi inte mer) i sikte.

Men vackert, krispigt och julaktigt är det!

En vecka till advent, domsöndag i morgon – söndagen som stolligt nog tagit formen av officiell julstart i Finland. I dag har julbasarerna satt i gång. Vi ska besöka två, barnbarnens skolas basar där T:s kör ska sjunga och Anglikanska församlingens basar där man kan köpa Christmas Crackers, ett måste i vår jultradition.

I morgon ska jag definitivt bevista en av de mäktigaste högmässorna i kyrkoåret – domsöndagens dundrande upplägg med maning till uppvaknande och rannsakan i både psalmer och texter. Sen är det bäddat för nästa söndags tindrande adventsstämning med jublande hosiannarop.

Jo, jag blir alltid lyrisk och överdriven när jag ska beskriva min relation till dessa förejulstider.

Nu rullar alla konserter igång också, Lyran och Akademen, Jubilate, Nine Lessons and Carrols … almanackan rinner över.

I går köpte jag Lego Friends adventskalendrar åt barnbarnen, det var årets beställning. Härligt att varje morgon plocka fram en liten figur eller byggsats. Scouternas kalender, Bu-klubbens Röda kors-kalender – T och S har en hel rad stående på bordet.

Jag måste köpa åtminstone en kalender åt mig själv också i år. Med mycket glitter på.

Ok, nu får vi sätta fart på. Snart sjunger Piccolo-kören in julstarten!

I främmande land

Enormt exotiskt är Sverige inte. Men borta hemifrån i alla fall. Grå morgon i Göteborg. Sitter vid min kaffekopp och Göteborgs-Posten.

Något obeskrivbart är inte finskt i frukostupplägget. Fast ingredienserna är desamma. Små finstilta kulturella skillnader, inte bara i texterna på juiceburkarna. Sverige är alltid både hemland och utland. Som inget annat land på jorden.

Kommer fram till Familj-sidan i Posten. Jag slås som vanligt av hur kärleksspäckad den sidan är – i detta är väl människor lika världen över. I sin glädje över de nyfödda, hyllning av de firande, saknad av de döda. Så mycket kärlek!

Jag slår upp ännu en kopp kaffe (modell generösare än allmänt i Finland).

Och längtar hem till de mina.

Lätt blommigt bagage

Tätt mellan Sverigeresorna denna höst. I morgon ska färd till Göteborg anträdas, ska medverka i Folkloristiska seminariet där.

Alltid denna åga, vad packa, vad behöva, vad får jag inte glömma. Alla de små cremeburkarna var i alla fall halvfyllda sedan Uppsala- färden. Nån frack behöver jag inte vaka över. Och ingen gubbe följer med heller – fast han hade gärna fått hänga med.

Jag har som tidigare noterats blivit en ängslig och vimsig resenär på gamla dar. När jag förr gladeligen korsade Atlanten eller gav mig in i det gamla Östeuropas ruggigaste delar bereder mig nu en enkel flygtur till västra grannlandet oro.

Något bubbel blir det inte denna gång – på ditvägen alltså. Jag ska byta flyg på Arlanda, i rätt snabb takt därtill. Klar i knoppen är ett måste, alltså.

Denna gång har jag vikt ner min övernattningspackning i den blommiga lilla ryggsäcken jag fick i 60-årspresent. En blommig handväska rymmer både resedokument, föreläsningsanteckningar och ganska mycket kvinnligt krafs.

Mommo Ekrem drar västerut, med blommig lätt packning – och lite pirr i magen.

Uppbrottets söndag, Ikea och lite annat

Maken snusar så gott bakom väggen. Vi har ätit en riktigt god middag. Biff, potatisgratäng, parmesanbakad blomkål, blåbärspaj med vaniljmascarpone. Snaps, vin, öl, och norsk cognac – Braastad köpt på konfirmationsresan till Oslo i somras.

Det var gott. Superbt. Men tar jag en tupplur nu får jag inte sömn i kväll. Det är säkert. Så jag bloggar en stump i stället.

I dag skulle jag inte gå i högmässan. Har tänkt att varannan söndag räcker, nu när kyrkan ligger en bit bort. Men så slog det mig – det är Uppbrottets söndag! En vecka till Domsöndag, två veckor till Första advent. Min favorittid i kyrkoåret. Så maken levererade mig till den redan kära hemkyrkan, medeltidsdomen med de fina väggmålningarna, de sympatiska prästerna och den fantastiska orgeln. En främling är och förblir jag i detta församlingssammanhang. Må så vara. Högmässa är högmässa.

Sen åkte vi sabbatsbrottsligt till – Ikea av alla ställen. Möbelhusets grundare – Kamprad, vad farao han heter – ogillar jag. Ateist, tydligen med föga förståelse för de troende och behovet av att stänga handeln ens en stund pga helg och högtid.

Nå en sak ska dem tillgivas: vi köpte köksstolar där i juni. Några dar sen kände jag att det definitivt var något lutande i mitt frukosterande. Mycket riktigt – benen på stolarna hade ”satt sig”, säkert under tryck av min ansenliga vikt. Jo, tjock är jag, men tjockare finns. Håller inte stolarna vikt borde ju försäljaren varna för det.

Men inget problem. Ikea ersatte stolarna till deras fulla pris. Vänligt och utan pjunk. VI köpte nya i samma bod, Kaustby heter de. Raka ben, stadig känsla. Heder åt den svenska möbeljätten, alltså. Trevlig stugstämning ger stolarna också!

Så drar vi vidare mot advent. Ikväll ska adventsstjärnan upp! Huka er alla ni som vill starta julpyntandet möjligast sent. Nu måste mörkret brytas!

Sökö. Fredag 20:09. Mitt i november.

Här sitter jag och bloggar i köket. Maskinerna jobbar för mig, åtgärdar berg av disk och tvätt. Jag har fått i mig helgens första cocktail, sovit en tupplur – som blev längre än planerat. Fredag eftermiddag måste vi alltid beta av lite på sömnresten för att orka njuta av veckoslutets vila.

I dag var det tyst på kontoret, M16 benämnt efter adressen på Mannerheimvägen. S.g.s. alla kolleger var resta till Åbo för att i kollokvieform grunna över evighetsfrågorna ”arkivmaterialets tillgänglighet, öppenhet, sekretess och sånt”. Inte för att jag har löst gåtorna kring den problematiken, men nu behövde jag satsa på annat. Bland annat på mitt 700-sidiga ordspråksmanus.

Och bröllopsfestens struktur i forna dagar. Jag har kommit så långt i festforskningen nu. Jag slås av brukstingens funktionella estetik: myckenheten kuddar, lakan, dukar och vepor som var inblandade i prydandet av bröllopssalen, örngottet bruden samlade gåvorna i under sin tiggarfärd, brudstugången, som skulle vara prydligt hålsömmat … Jag lever med i de forna bröllopsfesterna i olika delar av Svenskfinland som vore jag snyltgäst. Beundrar, skrattar, doppar också min träslev i det gemensamma grötfatet.

Sen blev det färd till polisstationen i Kilo, det är dit vi esbobor ska ta oss för att förnya passet. Mitt i ingenstans ligger det, med bil måste man ta sig dit och via nätet skulle tid bokas. Hur gör di gamle, di icke bilburne? Varför kan inte en filial för dessa ärenden finnas i samband med centrala köpcentra? En ekonomisk fråga förstås.

Men damen i luckan var uppiggande vänlig och angelägen om att jag på svenska skulle få den service hon mäktade leverera.

Beckmörkret har lagt sig över Esboviken. Ibland blinkar Tallinnbåtarna till i horisonten. Inga fasta planer för veckoslutet. Utom att laga en smaskig söndagsmiddag. Och tupplura när det känns så.

Bokstrejk med förhinder

En bok in, en bok (minst) ut. Helst inga böcker alls in mer. Så skulle det ju vara efter den upprensande flytten. Fastslaget och beslutet.

Den goda tanken har sakta men säkert raserats under hösten. Det blev bokmässa. Lockande volymer syntes i recensionsspalterna. Bara en pocket till. Snart blev dom en hög.

Nu kan jag stolt proklamera att beslutet tas tillbaka. En sämre kvinna är jag inte. Kolla högen på bilden nedan. 11 volymer har i veckan tagit plats i huset. I dag fick jag av författaren löfte om den tolfte.

Nederst har vi alla Fogelströms Stockholms-böcker. Jobbets bibliotek bjöd ut dem som dubletter. Jag har länge velat läsa dem igen. Nu får jag det.

Sen kommer fyra volymer jag fick i present på resan till lärdomssätet i väst. Etnologisk-folkloristiskt godis med lärda förtecken. På toppen ligger två biografier: Kerstin Thorvall och Maria Lang. Dom bara måste jag beställa.

Något med vintersäsongen gör att man vill bulla upp med böcker. Att kura med i bussen och den där korta stunden innan sömnen tar över vid midnatt. Det är ett stök att passa in läsandet. Men det finns där som en underbar möjlighet. Sen odlar man ju illusionen om de långa lediga jullovsdagarna. När man läser och sover och äter. Och läser lite till. Mellan TV-tittandet …

Det var ett dumt påhitt från början, bokstrejken. Dömt att misslyckas.

Jag gjorde ett annat beslut också: inte så många julkort i år. Tänkte för en gångs skull kolla vem som spontant sänder mig ett kort först – utan tvånget av min egen tidiga försändelse – och rätta mitt eget postande efter det.

I dag anlände postens broschyr om postningstider och julfrimärken. Den röda påsen man får posta julkort i till lägre pris kom också. Jag brukar fylla några såna påsar varje år.

Kattsvansen! Det var också en löjligt och njuggt beslut. Fram med alla adresserna! Här knusslas inte! Varken med böcker eller julkort!