När man bloggat några år börjar man glömma vad man skrivit, t.ex. i samband med årshögtiderna. Men jag antar att inte heller läsarna har alla redan förbrukade guldkorn i minnet, så låt gå.

Otroligt fint väder i dag, 1.11, denna lördag då allhelgonadagen råkar infalla på rätta kalenderdagen. Inte alls rätta stämningen egentligen. Jag förknippar dagen med regntungt mörker och kämpande ljuslågor på begravningsplatsen.

Solskenet inbjuder till promenad, och sen ska vi sammanstråla med familjen på lokala thai-kina-restaurangen.

I samband med årsfesterna börjar minnena rulla fram. För 34 år sen var jag dessa tider vansinningt gravid, på övertid med dottern som anlände 5.11, sent på kvällen, en timme före svenska dagen började.

Det var kallt hösten 1980 och jag behövde stadiga vinterkängor och en tät vid kappa. Och Ronald Reagan blev president, jag minns radioutsändningarna där jag låg och hoppades på att värkar skulle sätta igång. Världen tycktes avsevärt otryggare med den mannen på arenan. Många presidenter har passerat revy sedan dess.

Något jag saknar oerhört är att få sjunga på församlingens parentationsgudstjänst. Jag tror Petruskören deltog närmare 20 år när ljusen för de i församlingen avlidna tändes. Vi sjöng ofta detsamma, läkande, mjuka, trösterika, lite dämpade stycken. Långt bortom rymder vida, Dan Anderssons fina Jag ska gå genom tysta skyar, Led mig Gud …

Stämningen var tät, gråten nära för många. Till sist förenades församling och kör i Härlig är jorden, lamporna släcktes och bara ljuslågorna fladdrade. Så fina minnen.

Vi åker inte till familjegraven i Tavastehus i år, det får vänta till julen. Men jag tänker på dem alla, moffa Oskar, mommo Hilda, mamma Rachel och moster Eva. Tänder ljus i tankarna. Också för kära Christina, på Oravais kyrkogård.

Jag tror vi ses igen en dag, långt bortom rymder vida. Fast jag också kan hålla med dem som tycker det hoppet är både barnsligt och irrationellt.

IMG_1031.JPG

Annonser