Snart blir det avfärd till Arlanda. Lite Scandic-morgonkaffe kvar i koppen. Bläddrar i de tjocka innehållsrika morgontidningarna. Flera uppslag annonser för julbord på restaurangerna. Det har inte i Finland. Än, ska man kanske tillägga.
Kvällen på slottet var magnifik. Men egentligen rätt lik mitt eget litteratursällskaps årsfest. Vi har ju inte den anrika inramningen. Och inte har vi hans majestät konungen att utbringa första skålen till. Vilket skulle ske med vin – fast jag grabbade ju tag i snapsglaset, en liten blamage. Johan Ludvig Runeberg hyllas ju hos oss med de beska dropparna.
Angenäm afton, men jag påmindes åter om att en liten repetition litteraturhistoria inte skulle sitta fel. Fast när två Strindberg-experter shakar loss vid bordet hjälper det väl knappt med lite strökunskap.
Vid bordssamtal blir man ofta tillfrågad om hur det står till med det ena och det andra i ens hemland. Ofta har jag skam till sägandes ingen aning. Nej, man kan fastslå att festmiddagar inte är min paradarena.
Maken babblade ogenerat på om finska dialekter i andra bordsändan – inget hinder att han är fysiker.
Det var en kväll att minnas. Jag kommer ännu inte över förvåningen att just jag fått den äran. Att besöka lärdomssätet vid den brusande ån, en gråslaskig vecka i november – då julborden redan hägrar i dagbladen.
