”Farsdag är en fars” rubricerade en kolumnist sin text som var delad på FB dagen till ära. Dagens historia är nog inget att hänga i julgranen. Festdagen skapades i USA i morsdags efterföljd, med tillhörande rörande berättelser om driftiga, älskade fäder. Överflyttad till Europa lite trögare än morsdag, omsider omhuldad av handelsmännen och i Norden inplacerad på en tidpunkt av hösten då affärsverksamheten löper trögt.

Inplacerad i vår almanacka först 1970 – flaggdag blev farsdag så sent som 1979. Så inte är det någon uråldrig tradition precis. Men åsikter väcker den, i likhet med andra fester, speciellt högtider av det importerade slaget.

”Far har ju varit min far alla dar sen jag föddes – vaför ska det hyllas”, frågade Carina Bruun i sin kolumn. Stämmer bra. På gårdagens klassträff relaterades andra synsätt. Far på sitt ålderdomshem ska nog ha ett besök denna dag – antingen han själv är medveten om dagen eller inte. Visst ska barnen komma på en kopp kaffe – eller ännu hellre på middag, var en annan åsikt. Nog går vi alltid ut och äter hela familjen, tyckte en tredje vän.

Som vanligt hävdar jag att traditioner är frivilliga, inget att ilskas över, i dag lätta att antingen ta till sig eller ignorera. Det är snarast de krockande önskemålen inom familjen som blir stötestenen.

Morfar här i huset har firats på många sätt. Redan i förrgår på Arlanda fick han en present, en lite dyrare kruka att odla miniväxter i. Han tvekade att lägga ut summan, varpå jag föreslog att han kunde få den i farsdagspresent. Fast inte fruar kanske ska ge sin man presenter denna dag? Eller? Men varför inte. Min egen far är gången ur tiden åratal sedan.

Efter högmässan i domkyrkan i dag delades det ut farsdagsrosor. Varje karl fick en, man kan vara en fadersgestalt alldeles utan biologiska band. Sen åkte vi till dottern där middag serverades. Barnbarnen hade pysslat ett kort och dottern uppvaktade med ingredienser och recept till en drink vi ska blanda till i kvällningen.

Lite festligheter skadar inte, dagen ger motivering till en skämtsam gåva, i vår familj har vi alltid hållit på sånt firande. Rosor får maken inte så ofta heller – jag tror faktiskt han tyckte det var lite finurligt.

Att lilla S tillverkat en fin efterrättstårta slog ju inte heller fel! November är beckmörk och lite ofokuserad – varför inte fira lite – ja om man känner för det, alltså!

IMG_0490.JPG

IMG_0491.JPG