Satt och kollade FB i kolmörkret någonstans på Västerleden. Mitt bland alla anmärkningar om jäklig väderlek och nya humoristiska kattbilder och lärda utläggningar om nutidslyrik rullade det fram: budet om att Timo gått ur tiden.

Mörkret blev dunklare och minnena vällde fram. Jag visste att Timo, min långvariga körvän, varit svårt sjuk länge. Sedan kören avslutade sin verksamhet har jag nu och då fått hälsningar och sett foton på de sociala medierna. En avmagrad, grå Timo, olik sitt forna sprittande jag framträdde där. Men fortfarande med humor, galenskapskommentarer och ironin i behåll.

Via Timo minns jag 18 år av härlig körsångssamvaro. Gnabbet och skratten tenorer och basar emellan, stunderna då alla fyra stämmor lät – nästan bra. Allvarliga teologiska diskussioner vid pauskaffet. En fantastisk bussresa Timo bjöd kören på till sin dåvarande hemort Orimattila. Stjärnorna tindrade både på himlen och i taket på Orimattila kyrka. Timos i kåpor skrudade munk-kör sjöng medeltida julsånger. Stearinljusen skimrade, det var dan före dan.

Många av människorna i min kyrkokör fattas mig i dag. Av olika anledningar. Jag inser att det är så här det blir framledes – priset för att få leva är att vännerna omkring en försvinner, en efter en. Vandrar vidare, vissa i förtid.

Man kan barnsligt hoppas på att få återförenas i den stora himlakören ovan molnen.

Och i år blir det julkort till förmån för cancerfonden.

Till din ära och åminnelse, my absent friend, Timo!

IMG_0493.JPG