Vi har firat aktiv adventsweekend. Och mött olika människor. Släkt och vänner.

Och filurer. Ordet får beskriva en slags obeskrivbar vardagsstollighet och oförmåga att umgås med folk. Här några exempel:

I går gjorde jag sällskap med T till simhallen, hon avlade sista lektionen av Folkhälsans simkurs för hösten och vandrade hem med ett fint 200-metersdiplom i fickan.

Men innan simmande började fördrev hon och en väninna lite tid i bassängen, och det är klart att det finns en massa sprätt i åttaåriga sjöjungfrur. Och si det gillade inte ett bastant konditionssimmande fruntimmer de råkade stöta till – alldeles lite. Den skopa ovett hon öste över oförskämda inkonsiderata barn gick inte av för hackor. Stod inte i proportion till brottet s.a.s.

Kan vi ju inte alla samsas och ha det skoj här i hallen, drog jag till med – för jag kunde ju inte i barnens närvaro säga det jag egentligen ville.

Det hemska var att jag tror att utbrottet åtminstone till en del berodde på att sjöjungfrurna stojade på högljudd finlandssvenska. Det är ofta man får den aningen i dagens Finland, tyvärr.

I dag var det då dags för Hosianna-gudstjänst i Mataskärs kapell. T:s kör sjöng adventsvisor. Gammelfarmor, mommo och mofa hakade på. Gammelfarmor (87) hade haft en incident i bussen häromdan, berättade hon. På busstationen frågade hon den inkommande bussens chaufför om hon skulle få sätta sig i bussen trots att han skulle ta en paus före avfärd. Nå det kunde väl gå, morrade kusken. Men sen drog han till med ett rungande PERKELE!

Varifrån kom den svordomen? Hoppeligen inte som en reaktion på svärmors (efter ett helt liv i landets huvudstad fortfarande) knackiga finska.

Nå, dagens filur-situation var i alla fall garanterat opåverkad av modersmål och språkkonflikter. Den ägde rum i risgrynsgröts-kön efter gudstjänsten i Mataskär. Som bakgrund bör berättas att maken nu på äldre dagar plötsligt begåvats med en intressant vit ton på en del av sitt skägg. Då han annars är rätt mörkhårig är effekten lite överraskande – och riktigt stilig, tycker jag.

En (för oss obekant) man i kön vände sig om, plirade på makens haka och frågade: ”har du färgat ditt skägg, eller är det faktiskt din naturliga färg”?

Jag önskar jag hittat på ett dräpande svar, maken själv skrattade till och försäkrade att naturen stod bakom kulören. Den filuren var nog mer av en stollepetter, tycks det mig.

Ibland är tillvaron mest lik en konstruerad filmintrig.

Nedan har vi två filurer hemmahörande i familjen. T lägger in risgrynsgröt efter förrättat sångarvärv. Två rågade tallrikar slank ner. Gammelfarmor däremot hade lagt in en braklunch på seniorboendet och fick inte ner en pepparkaka.

Nästan 80 år mellan de två damerna.

IMG_2609.JPG

Annonser