Flaggdag i morgon, ledig dag, allvarlig dag, krigsfilmer på TV-dag, parkering vid slottsbalsutsändningen-kväll.

Konstaterade häromdagen att jag har ett lite klent koncept för firandet av lilla jul -kvällen, d.v.s. aftonen före första advent. Inte för att en 60-årig mommo nu kan tänkas behöva så många finesser i sitt festfirande.

Nä, nu tar jag tillbaka – alla som vill ska fira allt dom vill så mycket och invecklat dom bara orkar.

Självständighetsdagen är en märklig fest i vårt land. Mitt festkoncept avspeglar dess väsen. Inget annat gör den kvällen annorlunda för mig än att jag sitter och blänker mina ärvda kopparbyttor framför televisionens utsändning från slottsbalen. Sitter i likhet med största delen av den finska nationen och tittar på hur andra firar, festar, dansar och har att se fram mot en lysande buffet.

Dåligt, mommo Ekrem! Har hört om andra, åtminstone lite bättre festkoncept. Man kommer samman och dricker bubbel och kommenterar presidentens gäster tillsammans. Eller ordnar rentav en fin middag, klär upp sig – även om det bara är i hemkretsen.

Sånt. För något stort och kollektivt firande erbjuds ju inte denna dag. Redan årstidens klimat är ett hinder. Det blir inte syttende maj-yra här hur vi än vill. Både frosten och vårt kärva nationalllynne motverkar det.

När jag var barn var de två tända ljusen i varje fönster en viktig festingrediens. Kanske är de det ännu – men det vet man ju inte då man måste sitta hemma och bevaka de egna flammande lågorna och inte kan gå ut och njuta av illuminationerna.

På 60-talet stämplades ljusbojkottaren som kommunist. Vilket var en skräck, speciellt i småstadsmiljö där jag ofta firade då. Vem som kunde gå ut och kolla grannarnas polistiska sinnelag utan att släcka de egna ljusen i samma veva har jag aldrig förstått. Men viktigt var det.

Få se vad vi skådar för ljus från vårt nya höghusfönster i Esbo. Själv har vi inga fönsterbräden så ljustanken är inte genomförbar.

Annars har jag högtidligt program på dagen: Blomsterfondens seniorboende har inbjudit mig att tala vid sin festlunch. Det får bli fosterländskt stuk på verserna i minnesalbum från vår nations tillblivelsetider.

Efter det ska vi faktiskt göra något som var en tradition i min barndom, besöka Vinterträdgårdens julutställning. Amnestys basar brukade vi också en tid bevista just denna dag.

Sen blir det kopparputsning. Men i år i ny stämning, ty dottern med kollega kommer via nätet att leverera ett alternativt referat till slottsbalen. Det blir mer fokus på modedetaljer har jag förstått. Välkomnar lite mångsidighet i retoriken i detta sammanhang.

Och som dottern sa häromdagen, inte raderar glädjen över att vi har en flott modeindustri i landet stoltheten över vårt historiska förflutna.

Så jag ska lyssna lite på båda referaten och bubbla en smula. Och när TV:n knäpps av kan jag rada glänsande kopparbyttor på hyllorna. Bunkar och pannor som tillhört mina förfäder.

Det är ju egentligen det min tradition 6.12 går ut på – att relatera till de hädangångna och deras bragder på detta handfasta praktiska sätt.

Egentligen inget oävet festkoncept, mommo Ekrem! Och högst personligt.

IMG_2617.JPG

Annonser