I dag tände vi de första julljusen på våra dödas gravar. Mamma, moster, mommo och mofa vilar på begravningsplatsen i Tavastehus. Det var i förtid, men nöden har ingen lag. 100 km är mycket om det bli halka och snöyra – och i kvällsmörker är resan otänkbar.

Så maken och jag åkte upp, åt som vanligt i stadens centrum, tog kaffe med dopp på Laurells konditori vid torget (8 euro för två koppar kaffe och två läckra wienerbröd, här uppbärs inte hufvudstadstaxor).

Men sen var fröjden slut. En vandring i det förr så livliga handelskvarteret visade att det var i det närmaste utdött. Affärslokalerna gapade tomma. I några fönster kunde man läsa orsaken: ”Vi har flyttat. Välkommen att besöka oss i köpcentret Goodman” stod det. Mindre bodar hade slagit igen för gott.

Sedan vi besökta stan sist i somras har det länge planerade stora köpemporiet blivit färdigt. Det är beläget på (ja snararae över) motorvägen till Tammerfors – med resenärerna på en av de största lederna norrut i Finland som självklar målgrupp.

Det enda småroliga är att centret är döpt efter stadens (vid sidan om Jean Sibelius) största son, protest- och folksångaren Irwin Goodman.

Men jag undrar hur Irwins utlåtande över detta tilltag hade låtit. Att det inte blivit en protestvisa av det hela?

Det var liv i luckan på Goodman-centret. Alla stora affärskedjor var representerade där. T.o.m. sådana som knappt är etablerade i Helsingfors. Det var ruljans och glitter och glans och julsånger. Ett myller av människor.

I kontrast till stadens ödsliga kvarter var effekten chockartad. Sällan har den finska småstadskärnans död så klart illustrerats för mig.

Vad ska vi göra med våra tomma stadscentrum? Tavastehus är bara ett exempel. Också i mindre sammanhang sker utarmningen hela tiden. När köpcentret Kaari vid Ring ettan slog upp dörrarna dog köpcentret i Gamlas – vår förra hemort. Karaokebarer och lopptorg finns i de lokaler som ännu överhuvudtaget har hyresgäster.

Förstämningen i dag var stor, ty Tavastehus är en av mina käraste platser på jorden. Den var min barndoms somrars livliga soliga stad. Den var mina julars glittrande sagoland.

Tavastehus kommer alltid att vara min stad, ty där bor mina döda. Minnenas stad. Så länge jag lever kommer jag att besöka Tavastehus.

Som nu är en död stad på många sätt.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/3eb/37510373/files/2014/12/img_2703.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/3eb/37510373/files/2014/12/img_2698.jpg